"Du borde bry dej mer om dej själv", har jag alltid fått höra, eftersom jag är en sån som alltid brytt mej (kanske lite för mycket) om andra. Så jag började bry mej mer om mej själv, men på vägen tappade jag något som var väldigt viktigt för mej och jag tror att det var det som gjorde mej så himla bitter. 

Om man tittar djupt in i sitt hjärta och frågar sej själv: Vad gör mej glad? På riktigt alltså, vad får mej att känna mej varm i kroppen OCH VARFÖR?

Jag älskar att få andra människor att le. Gud, vilken fantastisk känsla det är. Särskilt de där leendena som kommer när något oförutsett händer. Genuin tacksamhet och lycka, det är något av det finaste som finns. Inte sån där tacksamhet som är påtvingad, som om man är SKYLDIG någon det där tacket. Utan det där tacket som kommer rakt från hjärtat, som man inte ens behöver säga utan det bara syns. 

En vän i gymnasiet nämnde i förbifarten att det fanns en väldigt gammal bok som hon hemskt gärna skulle vilja läsa, men hon kunde inte hitta den i någon bokaffär. Jag snappade upp det, och letade i tysthet runt ett ganska bra tag efter den där boken, och hittade den till slut på en liiiten liten hemsida som sålde antika böcker i ganska liten skala. Så jag klickade hem den där boken och gav den till henne, och jag kommer alltid att minnas det där underbara leendet som spred sej över hennes ansikte då. Av alla gånger jag sett henne le, så är det denna gången jag minns allra mest. 

Jag önskar att människor kunde lägga lite större vikt vid det som ser lite mindre ut för ögat, men som betyder lite mer för någon annan. Det här kom jag att tänka på häromdagen när jag pratade med min granne som kallas "Kattmamman", som jag nämnt här tidigare. Hon pratar väldigt mycket, och den här gången hade hon varit på netto och köpt kattmat, men hon hade inte så mycket pengar kvar av sin pension och allting har ju blivit så dyrt. Jag tycker att det är så fint att hon som är så gammal och skröplig tar hand om alla de här katterna och lever för det som andra tycker är så världsligt. Så idag gick jag över till henne med några kilo kattmat (jag beställer ju ändå hem åtta kilo i taget). Och hon blev så själaglad så hon fick tårar i ögonen, och jag ville nästan gråta en skvätt själv när hon tog en näve torrfoder och slängde åt en av de lite skabbigare katterna (som fräst åt mej i trappen) och sa: "Se här Casper, nu klarar vi oss tills pensionen kommer!"

Och så vände hon sej till mej och sa att hon ville absolut ge mej något tillbaka, men jag tyckte ju att jag redan fått en jättefin almanacka och det räckte väl? Och hon var så himla glad, den lilla skröpliga damen, och när jag satte mej på huk så kom Casper fram och ville bli klappad, han som fräst åt mej bara tio minuter tidigare. 

Hon tackade mej säkert femton gånger under de tjugo minuter vi stod och pratade i hennes trapp, och det värmde mitt hjärta så himla mycket. 

Och jag skriver inte detta för att få bekräftelse på vilken fin människa jag är. (fast lägg gärna en sådan kommentar i kommentarsfältet, lite bekräftelse har väl ingen dött av?)

Det är bara en liten vädjan till någon att göra något litet som skulle betyda mycket för någon annan. Skit i alla jävla alla hjärtansdag-presenter! Låt det komma från och till det riktiga hjärtat istället. För det är där den riktiga kärleken finns. 

Vi tänker oss att Facebook är en fest. En fest på internet där ALLA är bjudna. Du har skitmånga kompisar, och du kan få information från alla på väldigt kort tid, åtminstone alla som väljer att dela med sej av den. Det finns ju givetvis de där som alltid står i hörnet och kikar lite blygt på hur de andra gör. Som hellre övervakar, som inte har ett riktigt behov att interagera. 

Sen har vi de som alltid pratar om sitt liv. Vad andra tycker är spännande är för dessa personer HELT ointressant, sålänge de får visa oskarpa bilder på sin katt när den sover, eller sin bebis när den är lite sjuk, eller sitt nya sängöverkast. 

Du har också den där slibbiga killen som ingen känner, men som försöker ragga på alla tjejer oavsett hur de ser ut eller beter sej. 

Alla har sin plats här, det är som ett eget litet ekosystem. Och alltid finns det någon som stör sej på något. Det finns alltid någon som försöker tvinga på alla sina åsikter - men yttrandefriheten gäller väl även för dessa? Hur mycket vi än stör oss på dem. 

Det finns några frågor som inte har några riktigt tydliga svar, men som jag vill lyfta fram. Internet är ju trots allt inget naturligt sätt för oss att umgås. 

Vart går gränsen för den personliga sfären? 

För mej finns det egentligen ingen personlig sfär på internet, förutom det som står under lagen. Man får inte lov att stjäla andras material, etc. Man får inte hota och trackassera folk, etc. Resten är fritt rum. Det är lika fritt som luften! 

Man stöter ofta på folk som skriver "du måste hålla dej till ämnet, det här är min tråd" eller "tänk på vad du skriver här, det här är faktiskt MIN sida". Så är det offentliga sidor. Ni har ingen personlig sfär på de här sidorna, det accepterar ni när ni går med. Vill ni ha en sida som är er, där ni kan styra vad som skrivs så finns det oändliga möjligheter. I den här bloggen t ex så har jag valt att få godkänna inlägg innan de postas. På så sätt har jag lite kontroll. Det är också därför jag väljer att skriva mer här än på facebook. Samtidigt, så så fort jag postar det här inlägget så är det i det offentliga rummet. Det enda jag kan styra är vad som kommenteras I DEN HÄR BLOGGEN. Om någon skapar en tråd på flashback där de har åsikter om mina inlägg, so what? Jag lämnade ut mej i det offentliga rummet. Jag får således "stå mitt kast". Vilket leder mej in på nästa punkt.

Får man säga vad man vill till vem man vill på internet bara för att yttrandefriheten finns?

Man kan inte styra vad folk skriver på internet, lika lite som man kan styra vad folk pratar om i fikarummet. Hur man ska bete sej är och kommer alltid att vara en subjektiv fråga. Men NEJ, man får inte säga vad skit som helst. Man får - som tidigare nämnt - inte hota, trackassera, hetsa mot folkgrupper... Bara för att vi sitter bakom alias och anonymitet så betyder inte det att vi automatiskt kan släppa på all form av mänsklighet. För gärna diskussioner. Var arga, använd caps lock, argumentera ... men pretty please: personliga påhopp är SÅ five minutes ago.

Hata lite mindre, förstå lite mer. Vi kan ALDRIG bestämma över vad andra tycker och säger. Tänd inte på alla cylindrar bara för att någon inte tycker som du. Strunta i kommentarer som inte fyller någon mening, lyssna inte på kontraproduktiva inlägg. 

Så kommer internet bli en bättre plats. Och framför allt: sprid mer nätkärlek!