Det här med att "ingen står ut med mej" har alltid varit lite av en självuppfyllande profetia. 

Ikväll känner jag mej bara så jävla trasig och fel. Det finns för mycket självförakt i mej, och hur skulle någon någonsin kunna älska någon som är så fylld av hat? Jag känner mej lite som Quasimodo i ringaren i Notre Dame, fast tvärt om. En helt okej utsida men en sjuhelvetes ful insida. Sådär så det luktar lite ruttet om en ifall någon kommer för nära. 

Och här tar jag paus och läser igenom vad jag skrivit. Det blir så när man alltid låter fingrarna skriva på av sej själv, med direktkoppling mellan känslorna och fingrarna, utan att något mellanlandar i hjärnan först. Det är så man hittar sej själv, på nåt sätt, men det blir så märkligt också när man läser sina egna ord. Man känner sej bara ännu mer tragisk på något sätt, men jag vet också att det här kommer hjälpa mej ur skiten så småningom. 

Paus. Läsa. Rynka pannan och undra vad fan det är för fel på mej. Fortsätta med nästa stycke. Jag vet egentligen inte vad det här är för svammel, jag är bara så trött och tycker så jävla synd om den som faktiskt orkat läsa ända hit, eftersom det (som vanligt iofs) inte stått något vettigt över huvud taget. Jag är iofs inte alls vettig över huvud taget heller. Det är bara en svacka nu, jag kommer säkert ur den förr eller senare. Jag orkar bara inte bry mej nu, det är så svårt att förklara saker och jag behöver så mycket utrymme i mitt huvud för att klara av det. Utrymme som inte finns just nu. Det kommer en lösning nån gång...

Jag känner mej bara så jävla ensam, fast jag vet att jag inte har någon som helst rätt att göra det. 

Jag ser allt svart på vitt, alltid missnöjd med nåt
grubblar över saker som jag nog aldrig förstått
deprimerad emellanåt, det jag bär på är svårt
jag tycker synd om mig själv när jag jobbar för hårt
lovar och inte håller, det som driver mig finns där
jag gillar dem som delar mitt synsätt och flyger i min sfär
kanske tappat det helt, spelat för många spel
målat in mig i ett hörn, fått en törn
det är då jag hatar mig själv, och kommer på det
för jag har ingen jävla aning om vad fan jag håller på med.

Vädret är vårigt idag, och det känns fint. Min kropp känns dock tung och matt, det är väl medicinerna som spökar. Lyckades sova med bara ett avbrott inatt, men priset jag betalar för det är en mycket tyngre trötthet. 

Hundarna har varit ute en snabb runda och vi har ätit frukost. Nu försöker jag få igång mej ordentligt och sen ska vi ta en lång promenad, busa som fan och sen soffmya en stund. 

Känner mej sjukt tom idag. Förvirrad. Utspridd. Den inre konflikten tar så mycket energi. Försöker slå mej fri, men är rädd för att det ska bli för mycket. 

Skit samma. Jag tänker glömma det där nu. Jag ska ägna mej åt hundarna idag och försöka låta bli att tänka på något annat än dem.