Fick en intressant fråga för några dagar sen: "När mådde du som bäst, och var som lyckligast?"

Jag trodde att jag skulle behöva fundera en stund, men insåg efter att snabbt ha skummat igenom mina minnen, att svaret var givet. 

"Just nu. Jag har aldrig nånsin mått så bra som jag gör nu."

När jag tog upp mina lyckligaste stunder, handlade alla om djuren.  När Baghira blev friskförklarad, när jag skrev på köpekontraktet för Titan, när jag hämtade hem Loppan, etc..

Men så bra som jag mår nu har jag aldrig mått. Så många bitar som är på plats. Jag har aldrig känt mej så omfamnad. 

Jag har rätt människor i mitt liv nu. Att kunna ringa Hannes och snacka om ingenting vettigt i en timme. Att traska hem den löjligt lilla biten till Annica för att dricka kaffe och umgås. Kärleken som spirar. 

Jag har för första gången ett hem där jag verkligen, verkligen trivs. Älskar mitt jobb och mina kollegor. Ser en jävligt ljus framtid också, ser hur knutar börjar lösas upp. Har mina resor att se fram emot, Glasgow snart med min bästa vän, och sen Sydafrika med mamma till hösten. Och sommaren kommer bara bli alldeles awesome när jag och Tina ska ha hästarna i samma stall och rida på långturer och ha oss. 

Jag börjar landa i en förståelse för hur livet kan vara när det är som det ska. Om man bortser från mina psykiska problem och mina dippar, så är allting faktiskt ganska fint - jag har fått hjälp att se det nu. Det är inte mitt liv jag hatar, det är min sjukdom. Jättestor skillnad! 

Nu ska jag tralla iväg till min samtalskontakt på psyk, sen in till Malmö för att röntga ryggen. Rida en sväng med Tina i eftermiddag förhoppningsvis. Förjävla fint alltså.