Fick svar på blodproverna idag och de var verkligen över förväntan! Jag trodde det skulle vara för mycket att hoppas på, men fytusan vad glad jag blev över att få reda på att det enda som stod lite snett till var vätskebalansen (det visste jag) och järnet (som för i princip alla tjejer). Sköldkörteln var okej, och allt annat också. HAH!! In your faces, vegankritiker! Ett enda kosttillskott äter jag, och det är B50. Blev så euforiskt glad över resultaten att jag kunde skita ett stort stycke i att jag gått ner ytterligare två kilo den senaste veckan. Det är säkert bara efter att systemet rensat ut allt äckligt socker, så nästa vecka har jag gått upp igen, I know it. 

Så glad. Så sjukt glad idag. Vilket flyt jag haft det senaste dygnet. Så mycket glädje. Pratade en massa med personalen på psyk och varit allmänt uppåt bara. Fint och ovanligt! Fick svinmånga tummar upp av sjuksköterskeLena. Det känns verkligen som mitt andra hem nu, efter tio år. 

Hundarna ville jobba när jag kom hem i eftermiddags, så Loppan har fått träna på att plocka skräp och ligga still på sidan. Började med Xenits första pass apportering och sen fick båda träna bålstabilitet med "sitt fint" och platsliggning med kringspringande matte som störning. Skuttade över Loppan från alla håll och kanter och X fick lägre kriterier så honom gick jag bara förbi. Måste skaffa bättre belöningar nu, har bara kattmat kvar och de börjar tröttna lite på den nu, märker jag.

Nu sover de gott och jag har på nån Joe Rogan podcast om socker och kolhydrater. 

När min falafelrulle är hyfsat väck från magen ska jag yoga. Nästa sista dagen på 30 Days of Yoga Camp, och mantrat är "I love.." 
Så passande. NU: te. och kanske sims 4. 

FAAAAN alltså jag VILL ju komma upp i 58 kg, men det e fem kvar nu och det känns långt borta. Men det kommer. Det kommer med aptiten. Så sakta men säkert. 

Det kommer. Det kommer...

Hoppla hoppla, vaknade runt fyra av konstiga drömmar och grissvettningar för tredje natten i rad, och jag har nu kommit fram till den gemensamma nämnaren: GODIS! 

Jag äter knappt socker längre, men köpte en stor påse godis för några dagar sen, som jag har ätit ganska mycket av de senaste tre-fyra kvällarna innan jag gått och lagt mej. Min kropp vill uppenbarligen ICKE ha det och försöker svettas ut det under natten, och jag luktar bakfull när jag vaknar. Fyfan vilket gift! Aldrig mer. Så jävla äckligt. Trodde aldrig jag skulle bli en nyttighetsminister, men nu har det hänt. Och jag är inte ens ledsen. (alltså det bär verkligen emot mej att börja meningar med "och" eller "men", för jag har lärt mej att man inte gör så, men vafan, ibland är det oundvikligt och det är ju faktiskt så jag pratar)

Jag visste att Annika går upp 04:00, så jag hopplade mej upp och sprang mitt fortaste genom källaren för att hinna dricka lite kaffe där innan hon skulle gå till tåget. Min finaste fina. Mina yrvakna hundar undrade vad i helsefyr jag höll på med när jag kastade på mej kläderna och hastade iväg utan dem. 

När jag, vid fem, kom hem igen gick vi ut och busade lite på gården så nu är de nöjda och trötta och jag är pigg, luktar bakfull och mår illa, men är glad. 

Har börjat om med operation BARFa-katten och hon är jättesur för att jag dragit ner på hennes torrfoderknark (såhär när jag nyss köpt 18kg orijen för tusen spänn.........) Vägrar äta blötmaten när den innehåller rått kött och jag är så irriterad för att jag råkade köpa med lax, för jag VET ju att hon inte gillar fisk. Blir kycklig nästa gång, det gillar hon. Åtminstone när den är torkad. Mongopise. Hon KOMMER gilla det om hon bara smakar på det, hon är ju faktiskt ett köttätande djur, men det är så himla svårt med katter och deras torrfoderberoende. Och läskigt. Som socker. Som med mej och veganmaten. När en väl börjar blir det självklart. 

Känner att jag nog får äta ett par rostmackor så jag kan sluta må illa av kaffet. Dekadensen är ett faktum, med både socker, cigg och kaffe se senaste tolv timmarna - allt jag egentligen slutat med. STACKARS min kropp!!!! Så himla taskig tjej. Ska äta upp all min ingefära idag bara för det och dricka riktigt starkt kryddte. 

En sten har lättat från mitt hjärta. 

Idag var en bra dag, på flera vis. Jag har knappt haft ångest och jag har ätit två gånger utan större drama.

Mailat med Anna från socialen, mitt ärende är igång, och min blivande boendestödjare kommer kontakta mej på mail (ochh inte telefon) enligt önskemål. Spännande och läskigt, fast lite mindre läskigt nu när jag känner mej hyfsat förberedd.

Är så glad över min gummimatta i vardagsrummet, nu kan jag kravla runt på golvet och leka med hundarna utan att få blåmärken av mina benknotor. Och SOM vi har busat, jag och Xenit. Så mycket har jag inte skrattat på länge, länge. 

Har skrivit med en regnbåge ikväll, det var så längesen och jag känner mej lätt nu. Glad och tacksam över denna nyupptagna kontakt. 

Dagens mantra på yogacamp var "I celebrate".

I celebrate this day.  På riktigt. 

Dessutom har mina dreads slutat krympa och istället börja växa, så nu är de snart inte bebisar längre. Så sjukt!

Nu piper Xenit om att det är dags för kvällsrunda. Det är viktigt att passa tider, i hans värld. Jag och Loppan har aldrig förstått det där. Vi beger oss ut i stormen då, och har teet klart tills vi kommer hem så vi kan mysa framför Absolut Svensk och Vegorätt. 

Med nytt multifunktionellt duschmunstyckte och fantastiska Jax på repeat ska jag spendera obegränsad tid under skållande vatten. Jag duschade ju i söndags och idag är det onsdag, det finns visst ingen hejd på renligheten! 

Loppan försöker flörta till sej en träningsstund genom att komma och lämna saker till mej och tjata sitt favorittrix "backa". Looovar att vi ska träna på att typ slänga skräp så fort jag är klar med mina lugnande aktiviteter och kan koncentrera mej. 

Svettats ångestdrömmar ytterligare en natt. Vad händer, jag som kunnat sova hela nätter under så lång tid nu? Har tydligen också pressat ihop käkarna så insidan av kinden kommit ikläm och är trasig. Livet är orättvist, jag har inte bett om det här.
Ligger i sängen med Xenit under täcket och njuter av varje minut han sover. Att jag börjat vakna före honom är guld, och även om han vaknar av att jag är vaken, så kan jag alltid lura in honom under täcket till att somna om, åtminstone en gång. Nu blev han varm och gick, men somnade om på golvet. Win.

Det verkar storma ute. Jag och Loppan gillar det inte. X blir ett vilddjur.
Han skojade visst bara om att han somnade om. Det kom ett par "mamma jag e vaken, så nu ska vi klias och sen gå upp"-pip från golvet. Nu börjar dagen.

Namasté.

Ikväll är det hans ord som ekar i huvudet. Förövaren. "Kan du ALDRIG vara glad en hel dag?", sa han irriterat när jag låg gråtandes i panikkramper.
Tydligen inte. Fortfarande. Jag åt för mycket mat ikväll, så jag kände mej tvungen att ta en cigarett, trots att jag slutat, för att dämpa ångesten men fick ännu mer ångest över att det var äckligt, så nu känner jag mej som världens äckligaste människa, full av skräp i magen och tjära i lungan. Borde inte få finnas.
Att det är hans ord som ekar igen får äckelkänslorna att brinna i min kropp, svetten lackar i mitt ansikte. Varför är det så varmt under täcket? Varför kan jag inte andas?

Jag skrev ett inlägg på facebook om varför jag är rädd för män. I det nämnde jag hastigt Förövaren. Att det hänt. Att det var på riktigt. För första gången i det offentliga rummet. En liten mening bara. Att det hänt. Att han inte var invandrare, utan inföding. Eller snarare inavlad? Jag försöker andas acceptans över mitt val att skriva ut det. Det är ändå för sent att ta bort det, nu när trettio+ pers gillat inlägget så antar jag att många fler läst det. Men jag kommer inte få några frågor om det. Dels för att jag inte pratar med någon, och dels för att folk ändå inte pratar om sånt.

Jag minns för mycket och samtidigt knappt någonting. Minns hur jag spenderade massivt mycket tid på toaletten under den där tiden. Hur det var omöjligt att veta vad som var vad när jag ändå inte ville leva alls. Var det jag som lät det hända? Hade jag gett upp? Jag var så rädd för allt att rädslorna bara smälte samman. Var det paralys, var det självskadebeteende, var jag bara svag? Jag ville bara fungera, men det var fullständigt omöjligt. Det fanns inget ljus, så vad spelade någonting för roll?
Var det mitt eget fel? Jag har tagit på mej skulden så länge nu, sen jag i efterhand fått hjälp att förstå vad som faktiskt hände. Det var så mycket suckar kring mej, jag var ju ändå skyldig något för all ork det krävdes att befinna sej i mitt utrymme. För alla gånger jag var en hjälplös fläck på golvet. För alla timmar jag apatiskt stirrade in i väggen. NÅGOT fick jag väl vara bra till. Väl?

Det är hans leende jag ser när kroppen krampar i skräck. När jag blir rädd för min egen livskamrat, den mest pålitliga i universum. Varje gång jag inte klarar av att vara intim. Alldeles för ofta. Majoriteten av alla försök. Varje gång muskelminnet får mej att gråta hos gynekologen. Är det rättvist att mitt liv ska vara så begränsat, så många år senare? Är det rättvist att han säkert inte ens är medveten om vad han gjorde?
Men karma är en slug liten bitch, och han har fått vad han förtjänar i livet och mer. Helt utan min inblandning. Men det förändrar inget i mitt trauma.
Förändrar inte att min hud gör intensivt motstånd vid beröring. Hur förändrar man det?

Var helt slut som artist igår efter söndagens aktiviteter. Kallsvettades som nåt fruset på tining hela natten. Gick och la mej igen när hundarna varit på morgonrunda, och sov till halv tre. Kämpade mej igenom 27min yoga och höll kväll tidigt. 

Idag har det känts bättre, så jag har orkat både tvätta, gå till netto och diska lite. Ja, till och med krattat vardagsrummet och lagt ut antihalkgummimatta till trixträning. Lång morgonrunda med djuren och 80 min yoga nyss. Läste igenom utredningen från socialen och okej-mailade om det.

Dagen har flutit på sällsynt smärtfritt och nu ska jag äta soppa, dricka kryddte och se ett par serier. Shadowhunters, Lucifer och The Magicians står på schemat. 

Stod på netto innan och undrade hur det kunde komma sej att jag var hungrig, när jag faktiskt nyss ätit! Kom sen ihåg att jag bara stoppat mackorna i rosten och sen glömt bort dem. Efterblivna hjärna...

Nu MÅSTE jag värma min soppa, det är så onödigt dyrt att äta sej mätt på pistagenötter. Trevligt att ha lite aptit åtminstone. 

I attract. I am grateful.

Namasté.