Allt som jag försökt att hålla ligger spritt

Allt som jag försökt bemästra svävar fritt

Allt som jag inte når ligger här framför mej

Och jag kan se hur det gör dej förbryllad 

Hur det fascinerar dej.

Gråtit och panikat ytterligare en timme på psyk. Det verkade lite som att Hedvig inte riktigt har fattat under dessa åren hur svårt det faktiskt blir för mej när sånt här händer. Det är ju alltid en annan sak att prata om det, när en inte är direkt i situationen, men idag behövde hon verkligen hjälpa mej ur hetspaniken.. Jag antar att det kan låta överdrivet, med mina väl inlindade ord och abstrakta beskrivningar av känslorna som tar över mej, men sanningen är att orden inte räcker till. 

Dessutom hade jag gått ner allt, denna veckan, som jag hade gått upp förra, så det verkar vara ett jävla jojobantande här. Har legat mellan 53-55kg i månader nu känns det som. 

Nu är jag i alla fall hemma, lugn, har ätit falafel, hundarna är rastade. Loppan står på gummimattan och gör töntiga ljud för hon vill TRÄÄÄÄNAAAA FAKTISSS!!!!! Let's do it. Lite klickerskoj får en väl orka med, nu när hon ber så snällt. 

Sen Guild Wars 2 och rödvin resten av kvällen. Imorgon är en bättre dag. 

Vaknade med en stark känsla av att den här dagen skulle bli svår att ta sej igenom, men valde att tänka bort det och köra på med ett öppet sinne ändå. Det hade kommit lite snö inatt, så vi gick och busade i mamma&pappas trädgård på morgonrundan. 

När jag kom hem hade jag ett missat samtal och ett röstmeddelande. Det är sånt som får ångesten att skjuta i höjden. Lyssnade av den och det var min boendestödjare som sa att beslutet var klart och att jag kunde ringa upp henne. 
NNEEJJ!!!! Det kan jag för helvete inte!!!! Jag skrev KLART och tydligt till Anna på soc att jag behöver initiera med mailkontakt så det var det jag hade väntat mej. Så fort jag förstod vem det var och vad det gällde knöt sej magen till miljoner knutar och tårarna och paniken kom som ett slag i ansiktet. Nu sitter jag här och hyperventilerar, hetsgråter, darrar som ett asplöv. Varför kan folk inte bara ta en på fucking allvar när en säger att en behöver ha det på ett visst sätt??

En halvtimme har gått, jag har haft Nix på telefon och hetsgråtit i panik i hennes öra en stund. Skickat ett mycket upprört mail till Anna, som hon svarat på och ska vidabefordra till boendestödjaren. Vattenfallstårarna forsar fortfarande och trots att det är svårt att se så kan jag åtminstone andas nu, men kroppen vill implodera och självdö. Vill bara skita i det nu, jag behöver inte deras jävla hjälp om de ska vara så dumma. Hade ändå börjat tycka det kändes okej, men nu är förtroendekontot på många långa minus. 

Måste försöka sova nån timme nu så jag orkar prata när jag ska till psyk i eftermiddag. Så jag orkar gå dit över huvud taget. Min kropp vill inte röra sej. 

 Hur är det rättvist ? Att de som ska föreställa hjälp inte ens lyssnar på varningarna. Så lättriggad, så bara klampar de in i mitt minfält utan att ens se sej för, så att min kropp försätter sej i omedelbar paralyserad dödsflykt, kastar sej på den stora röda panikknappen. Kan de inte bara fucking lyssna??

En flaska rött, random indiemusik med lyrics på tvn och Guild Wars 2 har gjort min kväll. Bort med allt annat, orkar inte. 

Försöker bara resonera med mej själv, eller kanske låta bli? 

Det spelar ingen roll, huvudsaken är att det är chill. Ska sova som en död nu och förhoppnings halva dagen imorgon också. Så matt. Inatt borde jag väl ändå sova bra.

Tack universum, för en fin dag.

Hur gör en när någon en älskar är så sjuk att hen känns på väg att ge upp? När en fick beskedet att det finns inget att göra, bara försöka hitta någon slags livskvalitet. Medan vi ser på när en kropp smulas sönder av alla sorters trasighet. Timmarna på sjukhuset, alla hundra "vi vet inte" och "vi kollar detta också, testar detta, provar det här, röntgar ditten och datten, ta de här tabletterna, gör dessa övningarna, ät det här". Paniken som uppstår av ovissheten och oron. Känslor som jag fortfarande efter så lång tid inte kan sätta ord på. Tränger undan, tar det dag för dag. Ökar distansen lite grann, lite undermedvetet sådär som jag brukar när något känns för svårt. Det här är nästan för svårt.

Jag väntar på svar, men finns inga att få och jag är så rädd. Alla ord är redan sagda, alla frågor redan ställda. 

Jag vill veta. Veta vad som händer om ett år, om femtio. Jag måste planera - hur ska jag annars klara mej? Tänk om allt rycks ifrån mej och jag bara står där och har ingen aning, ingenting. Tänk om det för alltid fortsätter att bli sämre? Tänk om jag exploderar?

Jag har känt min vän Jackie i, det borde va tio år i år nu? Vi möttes på suparfester i Helsingborg när hon var 13 och jag 18, väl? Hon gick under smeknamnet Tretton eftersom hon var så mycket yngre än oss andra. Och på den vägen gick det. Hon e min soulmate, inspiration och hejaklack. Vi har haft kontakt till och från genom åren (så som livet är), men nu är hon ett dagligt inslag i mitt liv igen, och jag är så tacksam för det. Vi är två trasiga, magiska systrar födda i stjärnstoft, med lika tankar och känslor. Blind leder blind, sjuk hjälper sjuk. Vi bor typ 15 mil ifrån varann, ses aldrig, pratar inte i telefon men gör ändå en massa saker tillsammans. Yogar tillsammans, är ute och laddar upp våra trötta själar i solen med hundarna. Peppar och guidar där det behövs: genom panikattacker, ätsvårigheter, härliga och farliga dagar, med hunderiet och bara allmänt. Fysiskt långt borta - mentalt alltid där. 

Jag var faktiskt hos henne och gjorde hennes dreads i höstas. En fantastisk ära och alldeles underbart att träffa henne igen efter alla år sen sist (förutom när hon praktiserade på mitt jobb ett tag, men jag va ändå bara där 25%) och lätt värt projektet med kollektivtrafik. I starkt, villkorslöst systerskap tar vi oss igenom våra dagar i alla möjliga och omöjliga sinnesstämningar. Jobbar hårt för att älska oss själva och ha en så harmonisk tillvaro som möjligt. Sjuk hjälper sjuk. Blind leder blind.  

Fina fina fina Jackan <3 och Demon

Nutsmasté, sister, the Crazy within me honours the Crazy in you. 

(Jag hade faktiskt tänkt skriva det här inlägget (planerade det på promenaden) innan hon requestade ett blogginlägg idag haha, men just då satt jag ändå redan och skrev det förra. Så från hjärtat, och inte per önskemål :D)

Köpte två linnen igår, så nu har jag kläder som passar, tjoho! Även ett nytt, fungerande, minneskort till telefonen och en flaska ekologiskt primitivo som ska drickas när dekadensen faller på. Fint ska det va, har druckit min beskärda del av fulsprit genom åren. 

Idag är det sol, vindstilla och runt nollan. Så glad att upptäcka det när jag vaknade imorse och dessutom hade energi i kroppen. Gick en lång, njutbar runda med hunddjuren. Vi stötte på en tjej med två hundar i en rastgård. En springer spaniel tik i Loppans ålder och en långbent blandishane i Xenits flamsnivå. Tanterna strosade runt medan grabbarna flängde omkring och tacklades i räcerfart. Kenzo va typ tre gånger så stor som Xenit, och han som älskar att leka med stora hundar var alldeles utom sej. Matten var jättetrevlig och reko, vilket är mycket ovanligt i den här Arlövshålan. De flesta en stöter på har efterblivna åsikter, stryphalsband och stressade hundar, som de tror är "balanserade". Klarar inte de synerna, mitt hjärta krossas. Alltså mycket, mycket trevlig omväxling att träffa detta fina ekipaget. 

Sen gick vi upp till mormor, eftersom vi hade vägarna förbi där. Fick i oss vatten och lite att äta för att sen traska vidare. Satt på torget en stund och tittade på folk. "Helst inte!!" sa pipXenit som tycker det e "jattetråkit faktiss" att va stilla. 

Sammanlagt var vi ute i över tre timmar. Jag är så stolt och nöjd med mej själv. Vi e alla nöjda, till och med Xenit har dämpat sej nu och sover fast han var helt överstimulerad och busig när vi kom hem. Loppan lapar i sej årets första balkongsol. Jag ska yoga när kroppen vilat lite. Låter ögonblicket fånga mej och njuter av tillvaron. 

Försöker låta bli att tänka på att jag haft nio(!) missade samtal från hemligt nummer det senaste halvdygnet, både 23:30tiden igår och 07:20 imorse. Vägrar svara, har sån telefonskräck alltså. Har dock bestämt mej för att lyfta på luren om det ringer igen. Får väl se. Arghhh. Men skit i det nu.

Hade så mycket frusna saker i min smoothie idag att den inte ville leva. Mixern ba: "skulle inte tro det!" och det tog en halv evighet att mixa ihop det till en sörja som mer och mer liknade glass, hur mycket havregrädde jag än hade i. Försökte peta ner isklumparna med en plastsked som givetsvis trycktes ner mellan knivbladen. Dock värt besväret, för den var faktiskt lite sinnessjukt god när den väl var färdig: 

Hallon, svarta vinbär, spenat, haricot verts, chia- och hampafrön, dadlar, kokosolja, havregrädde, ingefära och lite plast från den stackars sargade skeden. 

Riktigt taskig färg dock, lite bajslila liksom. Neiz. Nyttobomb. 

Idiotdjuren rök ihop och slogs som fan över ett märgben igår kväll. Som oftast med hundslagsmål lät det värre än det var, men det tog en stund att chilla ner dem. Jag bröt två naglar och Loppan har fått ett litet bett på nosen och ett par kala fläckar där den kassa pälsen ramlat av när jag försökte få grepp om henne. Xenit är bara hälften så stor, men en kagig fan alltså. Det var han som började - var förmodligen lite stressad över att han inte riktigt fattade hur han skulle få ut märgen och Loppan som var klar med sitt råkade vara på fel plats, lite trängd. Tittade igenom dem när de ruskat av sej situationen, en och en medan den andre låg plats sidan om. Sen fick båda ligga medan jag la ett omfattande godissök i lägenheten, som jag skickade ut dem på, för att få igång lite lugnande nosande och samarbete. Så ingen skada skedd. 

Nu: Cykla iväg och överleva att handla. 

Det här med pengar är ju alltid ett aber, det vet väl alla. Igår fick jag dock ett samtal från min käre fader, där han informerade om att de kvittat min skuld hos dem och dessutom satt in ett litet arv från farmor (frid över hennes minne).
Det här betyder att jag plötsligt är HELT skuldfri och har flera plus på kontot. Inte illa. Mycket tacksam chey här!
Idag ska jag därför handla ett par linnen som passar. Alla mina kläder ser nämligen ut som tält numera. Till och med byxor i onesize är för stora! Jag har dragit ut på det här väldigt länge eftersom jag är rädd att få vatten på min kvarn genom att köpa kläder i pytteliten storlek. Kan säkert tycka att det gott kunde vatt ett x till framför den där xs-tröjan. Men det är bara tankar.

Min mobil kan inte spela upp videoklipp som jag filmat och Google talar om att det är minneskortet som blivit trasigt. Äntligen en ursäkt och chans att köpa ett nytt med mer utrymme. Win! Här ska filmas yogapass.
Har aldrig sett mej själv i rörelse på film, pga verkligen inte velat, men känner nån stans att det kan vara bra ur flera aspekter. Dels är jag väldigt säker på att min downward dog är helt ute och cyklar och dels hoppas jag kunna bli lite mer kompis med mej själv.
Ändå lite spännande. Nu: frukost.