Ännu en natt med störd sömn, det är så fucked up att vakna av sina egna skrik. 

I addition till bitterheten jag känner över det här och så mycket annat, så har min rygg totalkraschat igen, bara för att jag gav mej på att rida ett dressyrpass igår kväll. Det är Working Equitationträning på lördag, hur fan ska jag lyckas genomföra det utan att vara totalt jävla vingabruten på söndag? Vill gråta lite. 

All fuckup är så påtaglig just nu. Stänger av, stänger ut. Ingen kommer släppas in i det här. 

Det enda jag vet med absolut säkerhet är att jag aldrig någonsin kommer tillåta mej att behöva någon igen. 

Haha, det gör för ont, allt gör alldeles för jävla ont. Fuck allt. Fuck fucking allt. 

Don't get to close. 

 Om du finns, om du kan, om du vill komma hit

kom hit, kom hit och slunga mej rätt in i smeten.

Jag faller med flit.

Ska överge cirkusen 
för neutral mark 
för en helt ren sekund. 
Min själ söker uppehållstillstånd 
hos den som vågar vara fördomsfri en stund. 

Har nödlandat bland ursäkter 
men troligtvis bara av säkerhetsskäl. 
Skuldkänslorna har mist sin makt 
över mig och dom jag ville slå ihjäl 

En oplanerad riktning, 

ett darrhänt ögonblick jag bara måste ha. 
Inget där jag minns med saknad, 
ingen där som vill ha mig tillbaks. 

Mitt namn på hennes läppar 
som enda villkor för ett liv med innehåll. 
En biljett till ingenting 
men en möjlighet för mig att färdas åt nått håll. 

Vill va lika fantastisk 
som en i mängden, 
hålla mig på mattan 
och känna hur den svävar. 
Och gräset är så grönt 
att jag tar bägge sidorna. 
Ska fråga vad dom arga vill 
prata om egentligen. 

För mig handlar det om just idag, 
om hennes fingrar, hennes röst i min telefon. 
Att vara någon jag står ut med, 
att va nån jag inte bara flyr ifrån. 

Inte samma unga man nu. 
Ni vet vad jag menar, 
ni vet vilka ni är 
och jag ville aldrig hata er, 
eller mig själv, 
och jag vet att ni hör det här. 

Har skickat in min ansökan till framtiden, 
hon har satt mig i rörelse 
och hon säger: 
"möjligtvis ett mindre avstånd mellan dig och mig, 
möjlligtvis ett mindre avstånd till förändringen. 
möjligtvis... 
alltså möjligtvis..." 

Och jag ska tro på henne, 
tro på sånt 

som ingen vill bevisa.

Nina Rochelle - Innehåll

Jag räcker inte fram. 

Står i valet och kvalet, om jag ska sätta på mej ansiktet och ljuga mej blå, eller bara krascha totalt och låta allting vara. I'm trying to make sense of what little remains. 

Bara så fucking trasig. Det är snart inte ens roligt längre. 

Antar dock att mycket av fuckupångesten kommer från doshöjningen på medicinen. Jag vill stå ut. 

Krälar in i duschen och bränner bort äckelkänslorna istället. Sen får vi se.

Don't you just love goodbyes?

Man gör så mycket obetänksamma saker mot varann. Alla med sina jävla bagage, man vet aldrig hur små handlingarna kan vara som river upp så stora sår att allt fuckar ur. Balansen är helt ur funktion nu. Någon fick mej att snubbla, tanken var väl god men obetänksam och konsekvensen blev ett förjävla hårt fall. Jävla alkohol, jävla vidrighet, jävla du och jävla jag och jävla fucking alla äckliga människor i hela världen.  

Allt har slagit tillbaka med full kraft, jag är mer förstörd än på länge. Har blivit lite av en expert på att hitta alternativa självdestruktiva metoder - sånt som inte syns, som inte riktigt märks, som man kan komma undan med. 

Vill slå. Slåslåslå. Hålla känslor på distans. 

Allt är så vidrigt, äckligt, och jag undrar om jag någonsin kommer sluta känna mej som ett stycke besudlat kött. Kommer jag nånsin få så pass mycket självrespekt att jag tycker att jag är värd någonting som jag är? 

Varje gång tankarna flyter iväg fylls bröstkorgen av desperata skrik, och allt vill bara explodera. 

Såg du? Jag sprack sönder. Kan du få mina armar på plats?

Äckelkänslorna sprider sej överallt, jag är så full av fuckup. Telefonsamtal med Hannes, jag har gråtit och varit panisk i hans öra en stund. 

Önskar att allting kunde försvinna om jag bara blundade. När man skrattar är man inte rädd, men jag är så ensam, så vilse i pannkakan, så rädd för allt stort. Ingen ska någonsin få röra mej igen. Aldrig. Aldrigaldrigaldrig. Allting är fucking äckligt, vidrigt, fucking besinningslöst. Jag är en orkan av känslor som heter ångest, ilska och rädsla. Känner mej sviken av både mej själv och andra.

Fick ett raseriutbrott inatt som utlöste en jävla massa hatkänslor som kastas i olika riktningar. Jag har ingen kontroll längre, och det är dags att samla ihop bitarna och börja pussla ihop mej själv lite grann. Det räcker nu. Det slutar här. Jag är trött på människor, trött på livet, trött på mej själv, på fucking allt. Allt är fucking vidrigt. Folk är vidriga, jag är vidrigast av alla. 

När känslan av utsatthet sköljde över mej som en jävla tsunami brast något i mej. Jag är ingenting. Värd ingenting. 

Ut ur skrin, från mitt bröst och till din famn
Ut ur skal, min hemlighet vågade sig bli en viskning
Som visst betydde ingenting.

Vaknade på riktigt strålande jävla humör. Trodde ändå att det här kunde bli en bra dag. Men så läser man några meningar på internetmaskinen och allt bara fucking kraschar framför ens ögon.  

Minns plötsligt att det fanns en anledning till att jag slutade släppa folk för nära inpå. Slutar med det DIRR igen. Ni behöver inte stå ut med mej, jag lovar. Screw you guys, I'm going home. 

Jag klarar mej alltid. Jag är mästare på att klara mej på egen hand. Tänker inte vara en böld i röven på någon mer. Jag ska fortsätta ljuga mej igenom livet, som jag är så jävla bra på - för när man börjar bli uppriktig mot folk så duger man inte.