Har påbörjat en massa inlägg under de senaste dagarna, som jag inte avslutat och sen helt enkelt bara struntat i. Idag skrev jag ett långt upprört inlägg efter att ha sett förra veckans avsnitt av ponnyakuten. Jag tyckte det var alldeles förskräckligt tråkigt och onödigt att den vita galopp-ponnyns "tränare" använde sej av så mossiga uttryck som "underkastelse" och "bestraffning". Jag menar - vi lever inte på 70-talet! 

Sen kände jag mej lite som en hycklare, för visst hade jag gjort likadant. Visst hade jag också läxat upp den där ouppfostrade ponnyn, för det var faktiskt på tiden att den fick lära sej att veta lite jävla hut. 

Det är inte med hästar som med hundar. En hund kan man (i de flesta fall) kontrollera med råstyrka om nöden kräver det. Det kan man inte med en häst, och en häst med ett sådant (eller dylikt) beteende kan bli en direkt fara för både sin omgivning och sej själv. 

Jag har haft den här diskussionen uppe många gånger, då jag tränat och jobbat mycket tillsammans med hundmänniskor som förespråkar mjuka metoder. Frågeställningen har då kommit upp: varför har det inte slagit igenom med samma kraft i hästvärlden? 

Jag kanske ägnar ett inlägg åt just detta någon gång, för det är ett intressant ämne och det finns massor att säga om det. Men fundera lite på det. 

Försöker komma ur den här ångestgropen som jag fallit i. Planen för dagen är en jävla massa chilleri. Önskar att jag hade råd att spela World of Warcraft, men det har jag inte. Så istället tänker jag sätta med med wii:et och spela Zelda tills armarna värker. 

Vid sju är det middag och vin hos bästa Annica, sen ska vi hit och äta marängsviss och tramstitta på melodifestivalen. Drar in till KB redan vid elva (alldeles för tidigt egentligen) för att hämta mitt stammiskort, och sen festa hela natten. Aaawesuuuum <3 Måste hitta peppen, vet att jag lagt den här nån stans...

Lillkillen blev nyss hämtad av sina pappor, så nu ska jag fly till stallet. Funderar på att lämna telefonen hemma och bara skita i allt, men så kan man ju inte göra. Huvudsaken är att jag kommer iväg, ångesten är alldeles för mycket av någon outgrundlig anledning. 

Orkar inte andas. Orkar ingenting.

Undanflykter och självanklagan. 

Vidrigt.

Håkan Hellström - Shelley blir soundtracket för den här dagen. Utan minsta tvekan.

Svär som en borstbindare inombords. Självhat. Japp!

Min älskade Stingbebispojkigos är här ikväll och vi har myst så jäävla mycket allihopa. Har legat på hundarnas äckliga bäddmadrass och spelat quizkampen med Kristina på högtalare i telefonen. Nu ska vi gå en kvällsrunda, sen sova för att gå upp tidigt och rastgårdsbusa. 

Hoppas på vacker dag imorgon, men har inte alltför höga förhoppningar. 

Har vaxsträngar på min badrumsspegel. Kul! Så har folk nåt att fråga om. 

Kommer på mej själv med att ha The Cure - Cut Here på hjärnan. Inte helt osökt kanske. 

Men det gör inte så mycket, spelar inte så stor roll, för solen skiner idag och jag ska nackla naglarna, tappa upp ett bad, värma vax, ladda ner serier och mysa så jävla hårt den här eftermiddagen. Självläkning. 

Kvällen imorgon är spikad för Kåbe med min älskade Annica som ääääntliiiiigeeeeeen har en ledig helg så vi kan gå all in på riktigt! 

Loppan tog upp ett papper ur papperskorgen, strimlade och spred ut i vardagsrummet. Såg när jag skulle plocka upp det att det var "manuset" jag skrev inför ett avgörande telefonsamtal jag ringde i början på december. Hade skrivit ner allting jag skulle säga, hur jag skulle reagera på svaren jag fick och när det var dags för en dramatisk konstpaus. Vad jag inte skulle lyssna på, när jag skulle stänga av öronen helt och om jag till slut skulle behöva slänga på luren.

Vilken vändning livet tog efter det. Sakta men säkert ... Eller ja - mer sakta än säkert. Eller kanske inte säkert alls? 

När ångesten blir väldigt påtaglig vill jag helst bara krypa ihop och försvinna. Det är som att hjärnan och kroppen sätter sej i någon stand-by, och jag bara viker ihop benen och kryper ihop där jag befinner mej, sålänge det känns hyfsat tryggt.

Sist satt jag på toalettgolvet, lutad mot elementet som brände och skar in i ryggen. För någon vecka sedan låg jag hopkrupen på golvet bakom gardinen i sovrummet. När jag var inlagd på St:Lars satt och i ett hörn på golvet, bakom en stol. Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag på att jag faktiskt gjort detta mer än jag tänkt på. 

På lundavägen satt jag i fönsterkarmen. Alldeles nyss, för bara någon minut sen, satt jag uppkrupen på diskbänken (av alla ställen..).

Det är oftast inte samma ställe två gånger, det är i princip alltid sjukt obekvämt (som när jag spenderade en halvtimme på stengolvet i hallen) och antingen i något hörn eller uppe på någonting. Och allting är på paus i den stunden. Jag bara sitter där, försöker kanalisera känslorna, gör alla övningar jag lärt mej för att ångesten ska försvinna... 

Makes no sense. 

Ovisshet och intensiv längtan fyller känslokvoten den här förmiddagen. På lur ligger också lite ängslan och ett uns tvivel. Inget påtagligt, utan mest för att påminnas om att man aldrig går säker. 

Kör till stallet för att mocka lite, pussa på min häst och dricka kaffe. Fördriva tid och tanka energi med bra människor. 

Klockan är snart halv två, och här sitter jag och drunknar i ångest och äckliga tankar. 

Det börjar med att jag blir lite arg över en skitsak, och sen eskalerar alltihop. Alla känslor stormar över mej. 

Har gjort fyra försök att skriva ner saker och ting, men nu ger jag fan upp och använder livlinan "ring en vän". 

Jag mår fan inte bra just nu. Kan inte ens tänka klart.