Motion har varit ångestdämpningen idag, eftersom den har gjort mest ont. Min rygg vill att jag ska lägga mej ner och dö. Jag promenerade hem från jobb - den långa vägen på 7 km - och hoppades att blodabstinensen skulle dämpas lite. Icke. Drog då på mej mina shorts när jag kom hem och gav mej ut på en löprunda. Sprang och sprang tills lungorna och knäna värkte och jag till slut slog mitt personbästa på halvmilen med god marginal. 

Nu är jag bara för trött för att röra  mej, men ilskan, självhatet och ångesten pulserar fortfarande genom kroppen. Jag orkar inte. Jag fucking orkar inte. Är det för mycket begärt med lite jävla trygghet någon gång? 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...