"Du borde bry dej mer om dej själv", har jag alltid fått höra, eftersom jag är en sån som alltid brytt mej (kanske lite för mycket) om andra. Så jag började bry mej mer om mej själv, men på vägen tappade jag något som var väldigt viktigt för mej och jag tror att det var det som gjorde mej så himla bitter. 

Om man tittar djupt in i sitt hjärta och frågar sej själv: Vad gör mej glad? På riktigt alltså, vad får mej att känna mej varm i kroppen OCH VARFÖR?

Jag älskar att få andra människor att le. Gud, vilken fantastisk känsla det är. Särskilt de där leendena som kommer när något oförutsett händer. Genuin tacksamhet och lycka, det är något av det finaste som finns. Inte sån där tacksamhet som är påtvingad, som om man är SKYLDIG någon det där tacket. Utan det där tacket som kommer rakt från hjärtat, som man inte ens behöver säga utan det bara syns. 

En vän i gymnasiet nämnde i förbifarten att det fanns en väldigt gammal bok som hon hemskt gärna skulle vilja läsa, men hon kunde inte hitta den i någon bokaffär. Jag snappade upp det, och letade i tysthet runt ett ganska bra tag efter den där boken, och hittade den till slut på en liiiten liten hemsida som sålde antika böcker i ganska liten skala. Så jag klickade hem den där boken och gav den till henne, och jag kommer alltid att minnas det där underbara leendet som spred sej över hennes ansikte då. Av alla gånger jag sett henne le, så är det denna gången jag minns allra mest. 

Jag önskar att människor kunde lägga lite större vikt vid det som ser lite mindre ut för ögat, men som betyder lite mer för någon annan. Det här kom jag att tänka på häromdagen när jag pratade med min granne som kallas "Kattmamman", som jag nämnt här tidigare. Hon pratar väldigt mycket, och den här gången hade hon varit på netto och köpt kattmat, men hon hade inte så mycket pengar kvar av sin pension och allting har ju blivit så dyrt. Jag tycker att det är så fint att hon som är så gammal och skröplig tar hand om alla de här katterna och lever för det som andra tycker är så världsligt. Så idag gick jag över till henne med några kilo kattmat (jag beställer ju ändå hem åtta kilo i taget). Och hon blev så själaglad så hon fick tårar i ögonen, och jag ville nästan gråta en skvätt själv när hon tog en näve torrfoder och slängde åt en av de lite skabbigare katterna (som fräst åt mej i trappen) och sa: "Se här Casper, nu klarar vi oss tills pensionen kommer!"

Och så vände hon sej till mej och sa att hon ville absolut ge mej något tillbaka, men jag tyckte ju att jag redan fått en jättefin almanacka och det räckte väl? Och hon var så himla glad, den lilla skröpliga damen, och när jag satte mej på huk så kom Casper fram och ville bli klappad, han som fräst åt mej bara tio minuter tidigare. 

Hon tackade mej säkert femton gånger under de tjugo minuter vi stod och pratade i hennes trapp, och det värmde mitt hjärta så himla mycket. 

Och jag skriver inte detta för att få bekräftelse på vilken fin människa jag är. (fast lägg gärna en sådan kommentar i kommentarsfältet, lite bekräftelse har väl ingen dött av?)

Det är bara en liten vädjan till någon att göra något litet som skulle betyda mycket för någon annan. Skit i alla jävla alla hjärtansdag-presenter! Låt det komma från och till det riktiga hjärtat istället. För det är där den riktiga kärleken finns. 

 

änglen alex

9 april 2013 06:26

Du är en fantastisk människa, person och vän . Glöm aldrig det !
Puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...