Här skrev jag ett långt och detaljerat inlägg (som jag tog bort) om en gammal vän jag saknar otroligt mycket. Jag hittade det här urklippet från msn på mitt gamla dayviewskonto. 

Den där känslan letade sej fram igen. Hur han var allt jag hade, hur jag gjorde honom till min enda fasta punkt. Hur jag stack hemifrån och tog tåget till Ängelholm trots att mina föräldrar förbjudit mej att lämna huset, bara för att jag inte stod ut med någonting annat än att sitta med honom, inlidad i täcken på ett tak, och kedjeröka nätterna igenom. Vi var kärleken personifierad, vi älskade som bara vänner kan, vi var siamesiska tvillingar. 

Och plötsligt gjorde minnena alldeles för ont, och nu vill jag bara gråta. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna sammanfatta det där året då han var mitt livs medelpunkt, min räddning, min ledande stjärna.

Men jag vill inte minnas slutet. 

Jag tror aldrig jag talade om hur mycket du betydde för mej, och om jag nånsin får se dej igen, så lovar jag att göra det. Förlåt mej. 

Hundra procent tillägnad dej: 

Jag kastar bort råd 
Jag låser in febern I sin bur 
Jag kräver bara evigt rus 
Vid avgrunden ett ljus 

Jag tar fart.