Äntligen kom den - gråten. Jag har mått så fuckupdåligt idag, ångesten har tryckt värre än fan. Jag låg på golvet i sovrummet i någon timme i eftermiddags, bakom sängen, gömde mej bakom gardinen, ville försvinna. Lyckades kravla mej upp i sängen framåt kvällen och somna under en filt. Sen ringde J, och jag pratade en stund med henne och till slut började jag gråta. Och jag grät och grät, snyftade och hulkade tills jag knappt kunde andas. 

Ringde Annica sen, och hon kom hit snabbt som fan och har tagit hand om mej hela kvällen. Suttit med mej i soffan och pratat och bara varit bäst som vanligt. Jag är alldeles rödgråten och utmattad nu, men lugnet har lagt sej i bröstet igen. Jag behövde detta. Som fan. 

Ser lite klarare nu igen. Det finns en mening med allt. Alla beslut är bra beslut, och jag har fattat en rad beslut ikväll. 

Har ramlat in i något gråtkomplex. Det äter mej sönder och samman och jag har börjat röka alldeles för mycket i ren frustration. Min hjärna spinner helt egna historier och teorier om hur saker fungerar, och när jag berättade för Hannes stod han som ett jävla frågeteckan och fattade noll. Jag fattar inte heller, men ingenting är i synk för tillfället. Allt flyter ut, faller isär spretar åt olika håll och jag hittar inget sammanhang i varken tankar eller känslor eller fan och hans moster eller vilket jävla skit som helst. 

Slutar hoppas här och nu. Klär mej i ytterligare ett lager hud och tätar muren lite. Orkar inte mer, orkar inte tänka, orkar inte känna ett jävla skit längre, orkar inte bry mej om någonting alls. Det gör för ont. Det gör för jävla ont och jag klandrar ihjäl mej själv för att jag lät mej hamna här igen. Men det är fan inte mitt fel! (Fast jo, lite.)

Oh, please don't ask me who I am, or when and where my life began

Or why I ended up like this, or how

Don't ask me what I was before, if I was anything at all

Its nothing you can know about me now