Sitter fortfarande i mina stallkläder, peppar partypepp-listan inför ikväll. Försöker få tag i Annica men det är svårt som vanligt. 

Behöver cykla till seveneleven och köpa cigaretter (yes, feströka!!) och kanske något att tugga på. Sen ska det nacklas, sminkas, fixas hår, väljas outfit, drickas vin etc. TAGGAR The Royal Concept ikväll!! YESBOX(baginbox?). Superfint och mongomadness, överpepp och allt sånt tramseri!

Annica ringde upp. En del av samtalet lät såhär: 

Jag: -"Vi behöver ju inte bli dyngraka. När boxen är slut så får vi rannsaka oss själva och fundera på hur fulla vi är. Och INTE göra 'en Mia' och säga 65% när man egentligen är 89%."
Annica: -"Exakt! Man måste vara ärlig. Och är man inte det, så får man ta straffklunkar och skylla sej själv sen."

Helt normal lördagsdiskussion som uppkom ur att vi båda har saker att göra imorgon, och därför inte skulle dricka så mycket.

När jag tänker på hur många starka kvinnor jag har i mitt kontaktnät, så fylls jag av lycka. Vi är amazoner allihop, krigare fulla av visdom och erfarenheter. Vi har alla varit brutna, vi har alla varit där. Ni är min alldeles egna jour av sargade hjärtan, trasiga själar som till slut klarat av att släppa taget om allt  som varit destruktivt och fult. Nåja.. kanske inte allt, men åtminstone det ni inte orsakade själva. 

Vi har alla älskat idioter. Och då menar jag verkligen rövhål. Idioter som försökt och lyckats kuva oss, styra oss, kontrollera, beordra och som till slut stympat oss känslomässigt tills vi bara varit små skuggor av oss själva. Vi förlorade allt när vi förlorade oss till männen som bröt ner oss, eller lät oss bryta ner oss själva. Vi blev så vana vid att bli hånade och förnedrade, trodde vi kunde förändra, rädda, hjälpa. När vi pratade med varandra så lät det alltid likadant, men vi tog aldrig åt oss av våra egna råd. Alla råd vi gav varandra borde vi ha kunnat skriva ner på en lapp och gett oss själva, men vi såg aldrig våra egna situationer. Det har ju inte skett oss alla samtidigt, och alla jag inkluderar här känner inte varandra heller. 

Men jag vill minnas det här. Minnas samtalet jag hade med min vän igår. Minnas att hon ställde frågan: "Hur tog dej ur det?" och minnas mina egna ord, och vad jag svarade henne då. ATT jag kunde svara på frågan. Att jag faktiskt tog mej ur det. Mer än en gång. Inte för att jag själv kommer hamna där igen någonsin. Jag är färdig med det där. Färdig med att bli manipulerad. Aldrig någonsin mer ska en annan människa få sänka min självbild, få ta sej in i mitt huvud och mixtra med min verklighet. Jag är min egen, och det ska ni också vara, mina vackra. 

Vi är vuxna nu, vi är starkare än någonsin och vi brinner. Framför allt står vi stadigt på våra egna ben.

Jag vill aldrig se oss så trasiga och nedbrutna igen. 

Remembering 
You fallen into my arms 
Crying for the death of your heart 
You were stone white
So delicate 
Lost in the cold 
You were always so lost in the dark

Skulle ha varit på väg till stallet för tre timmar sen, men det blev liksom inte riktigt så bara. Sprang till Annicas undsättning med en nutrilett-shaker fylld med kaffepulver. En timmes ältande där, vilken fantastiskt fabulös vän jag är som får min lilla bästis att se på livet ur en annan synvinkel. Ikväll är det konsert på Debaser för vår del, och då får man bara inte vara opepp!

Hannes ringde sen också, pratade med honom en lång stund när jag kommit hem. Han tvingar mej att ta av min mentala cykelhjälm (vilket jag själv sa senast igår att jag ska göra) och se saker för vad de faktiskt är. Ååh jag är så dum i huvudet alltid, pallar ej. Mihihiiiw <3

Dags att bryta mönster, det har vi sagt så många gånger, du och jag och våra sargade hjärtan. 

Vi är trasigheten och modet, vi är den förlorade stoltheten och ikväll ska vi dricka så jävla mycket vin.

Har ägnat en stund åt att göra en Partypepp-lista. 

Som att jag går in i ringen igen och sänker min gard 

Som att jag envisas med att samla på blåmärken

Som att jag har blivit stångad utav galenskap
Som att jag har drabbats igen och inte kan göra nåt åt det
Som att jag verkligen har försökt förinta sånt jag består utav
men som att jag ändå kommer att krossas mot dina läppar
Som att jag ändå kommer att komma av mig i dina andetag
För det är som att nåt har vaknat igen där inne
och som att jag bara måste få dela med mig av mitt vansinne

(För det är som att jag inte kan säga till dig som det är
men som att det ändå är jävligt tydligt att jag vill ha dig här)

Och efter allt som har hänt,
alla dagar jag kastade bort
är jag stark, och jag vet
att jag lärt mig en del
Låt mig bara få visa dig nu

Och efter allt det jag gjort
då jag inte förstod vem jag var
är jag här, i min kropp
och det enda den minns
är en längtan att helas igen