Idag tar jag en sista kort nostalgitripp, innan jag tänker släppa taget och se framåt igen. 

Lyssnar på Tommy Nilsson - ja, så långt bak gick jag i registret. Albumet Så Nära, från -96. Skapar andra minnen i mitt huvud, ser på livet med så öppna ögon som jag gjorde då. Slutar önska att jag kunde se på kärlek som något oskyldigt vackert, och bara gör det istället. Allt har varit så svartmålat för mej, och när jag idag fick reda på att en av mina vackraste vänner haft det betydligt svårare än hon gett sken av blev jag bara förbannad. Det var alldeles för mycket fruktansvärda historier att få höra på alldeles för kort tid.

Man får inte lov att vara elak mot människor som inte förtjänar det! Man får inte lov att tro att man äger någon annan, man får inte lov att styra och ställa över folk som älskar en. Vad fan är det för fel på folk?! Måste man vara så jävla patet, hur kan man ha så stort hål i huvudet? Vart kommer alla dessa idioter ifrån? Får man lov att klösa ut ögonen på någon om man verkligen, verkligen vill? Jag har miljoner frågor, och ju fler jag ställer, desto mer förbannad blir jag bara. 

Och det var inte ALLS detta jag skulle skriva om egentligen, jag blev bara jävligt upprörd över hur fucked up allting kan vara. 

Visst önskar jag att allting var lite mindre komplicerat. Men varje gång jag önskar bort något ur mitt liv, har jag alltid någon fantastisk vän som säger den där klyschan som är så sann: 
"Men du .. om det inte hade hänt, så hade du inte varit den du är idag."

Och det låter så töntigt, men det är så jävla sant! Förstår inte hur jag lyckas se allting så annorlunda nu, mot för bara ett halvår sen. Så mycket klarare. Jag har ömsat skinn. 

Och imorgon ska jag och min bästa jävla Annica gå och se The Royal Concept på debban, och det kommer bli fett med asbra!! Fy fan vad jag ska njuta av nuet nu, för jag vet att dagen kommer komma när jag sitter och läser de här blogginläggen och önskar mej tillbaka hit, till just denna tiden. Och då vill jag veta att jag verkligen levde den.