Hemligheten med att finnas där för människor man tycker om, är att ibland behöva offra en jävligt stor del av sej själv för deras skull. Jag önskar jag kunde ta all din smärta och lägga den på mej istället. Problemet är att jag redan känner så mycket, utan att något av det lättas från dina axlar. Det är frustrerande att florera i kulissen, att stå helt maktlös och bara se på när människor tynar bort framför en. Det enda jag kan göra är att själv må bra och vara så lite börda som möjligt, men det blir så lätt en lögn. 

Försöker vara noga med att balansera nu, men det är mycket annat som blir lidande, eftersom jag inte kan fokusera på så många olika saker samtidigt. Det jag berättar blir en bråkdel av hur det egentligen är - det är så det blir ett jävla jojande med känslor. Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer. Önskar att jag kunde få dej att le, skratta och må lite bättre. Önskar att jag kunde ta bort allt jobbigt från dej. Jag önskar att du lät mej vara din fristad, vi kunde vara här hemma och bara dricka kaffe och röka och prata om roliga saker. Skratta, glömma bort världen, baka kanelbullar eller vad fan som helst. Ladda batterierna och le, sen komma tillbaka till verkligheten med ny energi att ta tag i allt som är jobbigt. 

Istället måste jag stå i skuggan och se på, undra hur du har det, och hoppas.

Jag skulle gärna hjälpa dig upp och kunna lysa upp den väg du springer
om jag kunde vagga dig varm och lugn
jag har nog samma röst och bor i samma land
med samma klockor som ringer
du går inte ensam genom dunkla rum

Det är jobbigt när ångesten slår till sådär paralyserande. I tisdags låg jag på golvet brevid sängen jättelänge och kunde inte förmå mej att ta mej därifrån. Många gånger när jag kommit hem från jobb och inte mår bra, så har jag kunnat bli sittande i bilen i en timme, bara för att det är en alldeles för stor ansträngning att bara knäppa upp bilbältet när trycket över bröstet är för mycket. 

Imorse fastnade jag på golvet i badrummet. Satt där tills elementet lämnade djupa märken i ryggen, och fötterna domnade av kylan från klinkersgolvet. Jag skulle ju bara duscha! 

Undrar verkligen hur många timmar jag spenderat genom livet med att bara sitta/ligga stilla och stirra rakt ut i tomma intet. 

Blev inte alls som var planerat igår! Vi förfestade här hemma, jag, Annica, Malin och Emma. Sen skulle de dra ut - helt enligt planerna. På något vänster lyckades de dock få mej att gå med på att följa med, typ tjugo minuter innan bussen gick. Jag slängde på mej andra kläder, slaskade på horsminket och drog på heelsen. Så tog vi taxi till KB. 

Väl där var det sjukt mycket folk, och svinlång kö, men eftersom vi är pro så svassade vi förbi kön och gick - som vanligt liksom. Awesome. Artonårsgränsen på fredagar gör verkligen det stället till ett helt annat ställe än vi är vana vid. Alla miljoner folk som är där är ju för fan knappt förlösta. De ser ut som barn, och ingen är ett dugg trevlig. Ingen KB-feeling över huvud taget. Ledsen chey. Jag och Annica tog bussen hem tjugo i tre. 

Inte direkt bakis idag, men var nog rätt full igår eftersom jag tydligen suttit och rökt framför datorn. Aska överallt...