Ambivalensen slår hårt ikväll, tillsammans med alla andra jävla äckliga känslor på en och samma gång. 

Svag. Man får inte lov att vara svag, äcklig. Komplex tar över helt, och allting faller. Springer in i väggen gång på gång på jävla gång. Panik av blotta tanken på fysisk kontakt, men skriket kvävs halvvägs ut. 

Det kryper i ryggraden och jag försöker vrida på nacken för att få bort obehagskänslan. Vem försöker jag lura? jag kommer aldrig bli normal. Jag kommer aldrig klara av att låta någon röra vid mej utan att känna mej äcklig, eller skrämd eller bara vilja fly långt, långt bort. 

Du förstår inte. Det handlar inte om att jag är "lite deprimerad". Det handlar om att jag är förjävla trasig, mitt rep är så fullt av knutar att det inte ens är ett rep längre, bara en jävla hög med knutar och det är omöjligt att säga var allting börjar. Det går inte att rädda människor som mej. Det går inte att stå ut med människor som mej. 

Trasig inifrån och ut, kropp och själ full av ärr. Jag ser ju för fan ut som en jävla trasdocka - vem kan någonsin älska någon så destruktiv? Rädslan, skammen och tvivlet bosätter sej i mej ikväll, håller mej sällskap, skriker i mitt öra, river i min bröstkorg. Och jag blundar, accepterar, förlorar mej i försoning. Bortom all räddning, men det är liksom så det är. Det går aldrig över. Helt enkelt.  

Just try to see in the dark,
Just try to make it work,
To feel the fear before you're here.
I make the shapes come much too close

Allting känns lite bättre nu när Alex varit här, och jag fått lite rim och reson (och en jävla massa chips och kaffe). 

Det är okej att vara körd i huvudet, det vet vi ju egentligen om. Jag behöver bara försonas med min konstighet ibland. Den här kvällen ska vigas åt serietittande, svullande och fåfänga aktiviteter. Blir mycket sånt nu kanske? Det blir så i perioder, när man känner sej lite sådär ... tjejig. Det är dock inte ofta den där tjej-känslan infinner sej, så man får ju passa på liksom. 

Flummar iväg åt tusen olika håll som vanligt. Ska skriva ett litet brev som aldrig ska läsas. Försöka få lite ordning på känslosvallet. Makalöst. Idjuut. Man får inte lov att förlora sej. 

Och om du brydde dej 

säg det inte till nån

ge inte bort dej själv. 

Märklig känsla det där, när man känner att man BORDE krascha, men hålls uppe av medicinerna. 

Gillar inte riktigt känslan den här dagen för med sej. Är sådär pepp på långpromenad i minusgraderna, men det får ju bli så ändå. Sen kommer min kära lilla Berghultska på kaffe, och det är fint. Hoppas hon tar med sej kaka. 

Lyckades somna igår i alla fall, för första gången på länge. 

Nej, jag gillar inte alls störningen i mina energifält som kom igår. Behöver fokusera nu, samla ihop lite ork. 

Andas. Bara freaking andas.