Har tagit en jävla timme för mej att komma ur sängen idag. Fan vilken äcklig jävla ångest som ligger och lurar. Nu har jag tryckt i mej tre dubbla Japp till frukost - och mår jag bättre för det? HAHA. Åh, vad patetiskt. Nu mår jag ju illa istället.

Har bestämt mej för att hata den här dagen. Den kommer bli totalt värdelös. Lika bra att inse det redan nu. Fuckup i mina tankar, känslor, i mitt huvud, hela förra veckan var och halva denna veckan kommer vara en fucking mess! Vad är det för jävla mening? 

Everything I ever dared forget is here.

(Jag råkade skära mej i fingret på en glasskärva härom dagen, och känslan det medförde skrämde ihjäl mej. Det där välbekanta, vaggande lugnet spred sej blixtsnabbt genom kroppen, och någonting viskade: "Du vet ju att det är här du hör hemma. Spara den där skärvan i ditt sängbord - du kanske behöver den en dag?". Jag gjorde det inte. Jag slängde den och alltihop. Konstigt hur hjärnan fungerar och försöker lura en att vara en idiot...)

Tror du att ensamhet kan dölja vad du känner? 
Göm dig så får du ingenting, 
Jag kan förstå att jag har plågat mina 
vänner, som dom har sett mig dra omkring. 
Det fanns nätter då jag frös i ensamhet. 
Jag förnekade väl då 
hur sekunder kunde bli en evighet 

när jag kommit bara för att gå 

Hur många dagar har jag lämnat att försvinna 
när jag förbannat att dom fanns? 
Letar du värme där ett hjärta slutat brinna 
har du din själ nån annanstans. 
När jag trodde att jag hittat vad jag drömt 
har jag svävat i det blå. 
Vad jag sedan var på väg till har jag glömt 
när jag kommit bara för att gå. 

Py Bäckman i mitt fucking hjärta. 

Fylls av äckelkänslor ikväll, åh jag känner igen det så väl. 

Tankarna är för många, det har varit en stormig vecka.

Svek. Gamla och nya svek har haglat mot mej i gigantiska skurar, och jag minns plötsligt varför jag slutade lita på människor. För att det är lite vidrigt att bli sårad. Man blir bara förbrukad när man ger sej själv åt en annan människa. Missförstådd, huggen i ryggen, lämnad att ruttna i väntan på .... ja vad fan då?

Fan, jag blir så frustrerad när jag inte får ge så mycket som jag vill. När de jag vill finnas för vänder mej ryggen och vägrar ta emot min hjälp. Eller när jag blir bitchad mot för att jag försöker förklara något, och ett telefonsamtal utvecklas till ett jättebråk. 

Blö. Lyssnar på Nordman och önskar jag kunde gråta (rövmedicin) men ska gå och lägga mej istället. Genomlida morgondagen som kommer bli en jävla pina, och sen genomlida tisdagen som kommer bli ännu värre, sen genomlida onsdagen som kommer bli likadan, och sen på torsdag ska jag till Hedvig på psyk och riva upp ännu mer plågsamma minnen. Sen sträcker sej inte planen längre. 

Sluta tänka - det är svårt ändå.