Mitt i allt känslokaos så bor det ett lugn i mej. Jag vet att jag har sagt det förr, men jag har faktiskt världens mest fantastiska nät av underbara människor omkring mej. Ser fram emot morgondagen till max, och helgen likaså. 

Imorgon bitti dyker Jeanette upp vid kvart över sju och hänger här några timmar. Annica joinar oss en timme senare, och så käkar vi frukost som fan och koppar alldeles för mycket kaffe och har världens mysigaste förmiddag. 

Sen gör det liksom ingenting hur resten av dagen blir. 

River upp enorma mentala sår hos min kontakt på psyk. Känslor jag förträngt, minnesbilder som varit suddiga. Det starkaste som kom upp idag, var en bild som blivit så tydlig: hur jag döljer ansiktet i händerna, stilla gråtandes, och den förlamande rädslan sprider sej i kroppen igen. Idag har jag fått beskriva känslor. Sätta ord på alla. 

Rädsla, skuld, frustration, sorg, tomhet, ångest, utsatthet, ilska, orättvisa.

Identifierat varje känsla, parat ihop den med en händelse eller en person, fått något att gå efter. Fått förklarat saker, sett logiken i det. Det här är fortfarande bara toppen på isberget, och jag vet att det är en jättestorm jag måste rida ut. Vet att det här kommer att kännas så mycket sämre innan det blir bättre igen. 

Jag är rädd för brytet. Känner att det kommer komma någon gång, när hjärnan lyckats smälta alla intryck. När chocken släpper. Frågan är bara i vilket sällskap, det är lite otäckt och jag kommer att vara noga på min vakt ett tag framöver.