Blir så lycklig av nagellack. Sitter nu och väntar på att kunna applicera topplack, och sen sätta mej framför tvn. Tyvärr har jag lyckats slarva bort min svindyra nagelfil. Under tiden jag letade efter den hittade jag dock mitt ena OPI-lack som jag var av med (som var ännu dyrare), så det var ju trevligt åtminstone. Hittade dock inte filen. Köper jag en ny imorgon, så kommer jag hitta den gamla på fredag. Köper jag inte en ny så kommer jag inte hitta den gamla förrän jag brutit alla naglar pga filbrist.  

(Jag lovar att jag inte är hälften så ytlig som jag verkar ibland.)

Åh, jag älskar vänner. Mina vänner. Faanvadfint! Faan vad jag underskattar mitt nät gång på gång på jävla gång. 

När man knappt behöver slänga en blick på varandra för att se exakt hur man mår. Jag och en av mina vänner fullkomligt kastar energier på varandra, så pass mycket att vi exakt kan känna av, eller till och med förändra den andras sinnesstämning. Det var svårt innan vi upptäckte det, men när vi väl gjort det så föll alla pusselbitar på plats, och vi lärde oss att utnyttja det på ett produktivt sätt. Vi har en känslig relation, och klarar inte alltid av att vara i samma rum om båda har för starkt negativt energiflöde. Det är otroligt  fascinerande. 

Någon dag ska jag sätta mej och skriva ner allt jag kommit fram till om energiflöden. Det är en teori om att allt är energi, det finns inga psykiska sjukdomar, "personkemi", känslor eller onda människor - allt är bara en fråga om kompatibilitet energier emellan. Miljoner energier och nyanser i olika styrkor och massor, ständigt i förändring.

Den här var ett frö som grodde i min hjärna, och som utvecklades under den där livsavgörande kvällen då jag och Jenny satt i just den här lägenheten, fast den då var hennes, och drack Jack Daniels Tennessee Honey och pratade om livet. 

Nu snöade jag som vanligt in på något helt annat än det jag planerade att skriva om från början, men kan spela kvitt. 

Ikväll ska jag chilla, nackla och njuta av livet. Njuta av att ha hjälpt en vän i nöd, att själv ha fått hjälp. Njuta av känslan som växer i bröstkorgen, som för en gång skull inte är ångest, utan bara vacker. 

Står helt jävla handfallen nu, det kan väl ändå inte vara sant? 

Världen är en grym och otäck plats. Om den tar ifrån mej (oss) den här människan så kommer jag bli fucking rasande. Jag förstår inte riktigt, allt är kaos i mitt huvud. Det sjönk liksom in, när jag fick höra det så har det bara fladdrat förbi i skydd av mitt hårda skal. Nu trängde det sej raka vägen in i hjärtat och jag mår så illa att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

Vem ska jag prata med? Vem förstår hur jag känner inför detta? Alla och ingen.