En gång försökte jag och Annica gå på vernissage. Vi kände oss jättebortkomna, töntiga och som om vi inte alls hörde hemma där, trots att vi faktiskt var bjudna. 

Nu ska vi försöka ge oss på ett ännu större jippo, antar jag. Jag har ingen aning om vad det är egentligen, det enda jag vet med säkerhet, är att vi kommer känna oss enormt borttappade och jättesmå och inte fatta nånting. Sånt som vi är bäst på. Sen drar vi och gör KB och känner oss som hemma. Blir nog finfint. Vi kommer ändå va så snygga så det är på gränsen till olagligt. (Lät det där jättefel?)

En oplanerad riktning, ett darrhänt ögonblick jag bara måste ha.

(En biljett till ingenting, men en möjlighet för mej att färdas åt nåt håll.) 

Igår var inte så kaos som jag trodde det skulle bli. Mitt läkarbesök gick bra, men jag var så trött att jag somnade på soffan när jag kom hem, och hann inte göra vad jag skulle i stallet. 

Annica kom över på kvällen och terapiade med mej, nacklade naglar och spelade quizkampen. Fan vad jag älskar dej underbara människa, du är mitt fucking ljus, min allra bästaste bästa vän! Jag skiter i om allt går åt helvete, bara du är här med mej.