Idag har jag gjort två saker jag gör ytterst sällan: 
-Diskat.

-Köpt cigaretter. 

Cigaretterna ska egentligen mest bara ligga på en hylla. Jag röker numera bara när jag är full eller får extra fint besök. Inget av det inträffar särskilt (läs; tillräckligt) ofta. Som exempel på detta ska jag säga att jag rökt vid två tillfällen de senaste 30 dagarna. (Nej det är faktiskt tre. Jag sympatirökte lite med Annica en gång också.. Shame on me.)

Jaja, jag har mått riktigt pissigt idag men nu gör jag inte det längre. En liten ridtur på vackraste piggelinhästen gjorde susen, och så ett varmt bad på det. Har också läst nästan ett helt kapitel ur A Storm of Swords, men det var ett onödigt drygt och tråkigt kapitel, så jag pallade inte mer än så.  

Planen för kvällen är istället att jag ska cykla till netto och köpa en jävla massa kräng och spela Zelda tills det är dags att gå och lägga sej. Faanvadfint! 

Riktigt stor huvudvärkstablett ska sväljas innan jag gör NÅGOT annat. 

Har hittat ett skitsnyggt nackel som jag ska köpa nån dag. Kanske redan imorgon?

Can you find me space inside your bleeding heart? 

Har egentligen saker att göra idag, jag skulle göra så mycket, men ångestklumpen är fan för stark. 

Kom ge mig kärlek eller kniv eller annan form av frid

Kom ge mig sår kom ge mig gift mot känslan nån sorts medicin

Går i ide nu, undviker folk som bryr sej, jag gör det varenda gång. Det klarar sej, jag vill inte vara den där. Har utsatt alldeles för många människor för alldeles för mycket lidande. Det har gått så många år nu, men jag minns St: Lars som om det var förra året, minns blickarna min omgivning gav mej. De var så rädda. Oroliga. Rädda för att jag skulle gå sönder. Jag minns skriken, tårarna, Emelies gälla; "vad har du gjort?". Undvikandena och det slutliga uteslutandet. 

Allt det där hemsöker mej fortfarande. Mardrömsnatten på Helsingborgs lasarett, jag önskar att jag bara kunde glömma allt, eller åtminstone hitta en försoning i det. Men skulden kommer alltid att fläcka mej. Jag har hårdare hud nu, långt mycket hårdare. Jag släpper inte längre in folk, för deras egen skull. Det funkar inte. Man får inte göra människor så illa. 

För första gången på evigheter är jag helt utlämnad till mej själv. Ingen kommer att ringa och undra hur jag mår, ingen kommer försöka tvinga mej att berätta, förklara. Jag kommer kunna sitta här i dagar utan reaktion från något håll. 

Det här är jag när jag klarar mej själv. Det här är jag när jag lösenordsskyddar de här inläggen för att ingen ska veta att jag går på alldeles fel håll för tillfället. 

Edit 10/1: 

Tog bort lösenordet nu, eftersom jag bearbetat och kommit vidare med känslan, försonats, fått lite distans till det. Är okej igen, och måste få minnas hur jag kände här, även om det bara var ett tillfälligt ras. 

Inte ett dugg bättre idag. Inte ett jävla dugg. Ångestdrömmarna har sabbat sömnen hela natten. Känslan av pateti har varit alldeles för stark. Jag var på knä igen, grät, bad om ursäkt för något som inte var mitt fel. Sa alldeles för mycket, gav bort mej själv igen. Så som jag sa att jag aldrig mer skulle göra. Det är inte rättvist att scenariot spelas upp gång på gång om nätterna. Nu med en annan huvudperson, en jag absolut inte vill förknippa med det. Det är så fel! 

Min hjärna förstör mej, minnena motverkar min utveckling för tillfället. Illamåendet lägger sej som ett dis över allt som skulle kunna vara fint. Inget här är heligt mer. Att vakna med blodabstinens är inte en alldeles fantastisk start på dagen...