Om du vill ha mej - nu kan nu få mej så lätt. 

Självhatet är maximalt. Patetiskt. Tvi.

Hur gullig liten Alex-kompis har man när man får ett sms med texten: 
"Utifrån min analys aka din blogg har något hänt? Prata? :)"

Kärlek. Har jag nånsin nämnt att mina vänner är så jävla fucking awesome? <3 

Imorgon bitti så FORT jag vaknar ska jag springa hem till Annica och koppa kaffe, på tal om awesome vänner. 

Knarkar ihjäl den här låten för tillfället:

I was on my way, I swear 
But I took a wrong turn, there 
For I zigged when I should have zagged 
It's a somber turn out tonight 

Kraschen kom som ett brev på posten. Givetvis skulle det goda humöret inte hålla hela dagen, det är ju så det funkar. Åh, vad mycket gråt som vill ut nu. Vill bara gråta ögonen ur mej, ligga i fosterställning tills jag somnar av ren utmattning. Är det verkligen medicinerna som gör att jag inte kan? Det är så sjukt att känslan är så nära, men det ändå inte kommer bara. Äckligt. 

Allt är så jävla äckligt och vidrigt. Nu sitter jag här igen, rabblar mina mantran i huvudet. Ser allt som lögner, ser alla faktiska lögner så tydligt. Frossan jag alltid får när känslan av svek tränger sej på. Så extremt påtagligt. 

Lita aldrig aldrig aldrig på någon. Aldrig. Vidrigt. Äckligt. Usch. 

Här stänger jag av mej själv. 

AAARRGH!!!! Jag känner mej verkligen som en naiv, blåögd, blåst TÖNT!!! 

Maybe you all would consider it a joke if I said that I hate myself? 

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake. 

Don’t pull the carpet from under me

Indifference is killing me

Am I wry? Oh, my fallacy

Fallacy in my words, am I wry?

Häng kvar lite till, jag lovar dej släppa taget om min frihet, om min tid. 

Häng kvar lite till, jag lovar dej jag kan glömma, och för din lögn göra mej blind. 

Solsken! Pirr i magen. 

Idag är det ett år sedan jag flyttade hit. Hit till den här lägenheten. Till lugn, trivsel och harmoni. Här slipper jag vara rädd för att gå ut, slipper bli kallad hora eller annat trevligt, slipper bli väckt på random tider av bussar, grannar, idioter. Här kan jag sova. Jag kan gå ner i källaren utan att vara rädd. Jag kan boka en tvättid och tvättstugan är faktiskt ledig när jag kommer dit. Inte en enda gång har det varit inbrott i mitt förråd. Min cykel har inte blivit punkterad. Ingen har slängt sopor utanför min dörr. Ingen ringer på min porttelefon om nätterna (mycket eftersom jag inte ens har någon). Ingen bråkar och skriker i trappan. Här finns inga hundar som springer lösa och bråkar med Loppan. Jag får vara ifred. Jag kan ta hit vem jag vill utan att det ifrågasätts. 

Jag är trygg här, och här trivs jag långt in i märgen. Det här är det bästa hem jag nånsin haft.

Saknar dock "GrAnnika" och våra kvällspromenader och kaffestunder!

Idag är jag genuint lycklig. Av flera anledningar. Tillfreds, så gott som. Oroar mej inte ens. Sjukt!