Ge mig en chock
Slå mig med häpnad nu
Försök med något
Är du beväpnad nu?
Gör ett hål i min tunna hud
Gör ett hål så någonting rinner ut
Jag är så fylld av allt som händer här

Ge mig en paus
Fyll mig med tystnad nu
När allt är kaos
Ingen orkar lyssna nu
Vill ni veta hur jag står ut
Jag möter isen med feberhet hud
Jag blir så sjuk av allt som händer här

I någon sång någon gång
Ska jag berätta allt

Uuuuh, vill bara ta bort ångest och abstinenser. Tanken var att se nån film, typ Coyote Ugly, tillsammans med min huvudvärk, men det verkar inte riktigt gå som jag tänkt mej pga den tekniska faktorn. Faanhelvete. 

Fanfanfanfanfanfanfanfan. Hatar den där ensamma känslan. (Går aldrig säker, går aldrig fri, kan aldrig nånsin andas ut.) 

Hetslyssnar på Charta 77 och Wilmer X, åh jösses, ge mej nåt som känns! Det är ju rena lögnen att klara av något alls, och suget efter att klyva hud är så starkt. Fortfarande, efter så lång tid, det är ju patetiskt. Men ett löfte är ett löfte, och jag har avlagt flera dumma, korkade, idiotiska, äckliga löften om saker som ska låtas bli. Fröken Duktig. Tvi!

Faanvadäckligt. Vidrigt! Tvi! Usch. Faanhelvete. 

Snälla förklara

att solen, trots moln, 

alltid går upp. 

Det här är jag som står på egna ben. Det här är jag när jag inte längre ber om hjälp. Jag vill inte ha nån jävla hjälp. Snälla, sluta lyssna, glöm allt jag sa, jag mår bra. 

Orden som ekar i mitt huvud just nu är de som sades till mej för knappt ett år sedan: 

"Mia, du är giftig."

Lite som ett knytnävsslag på skoj sådär. (All I hear are the many echoes of the darkest words you said.)

Och här sitter jag igen, och ältar sånt som gör alldeles för ont, leker mentalt destruktiv när jag inte får lov att vara det fysiskt. 

A bit of pain will help you suffer when you're hurt. 

För trasig för att det ska vara riktigt okej. Fortfarande så vansinnigt bränd efter alla bortfall under årens lopp. Mitt eget fel, alltidalltidalltid. 

I mitt huvud har jag redan förstört allt som är fint, rivit alla vackra drömmar, sabbat allt som bara går att sabba. I mitt huvud är allting redan dömt att misslyckas. Jag är ju trots allt giftig...

Efter brytet jag fick i söndags morse har jag varit helt förstörd. Lyckades samla ihop all min sista energi som gick åt till att vara glad på jobbet, men sen kom kraschen. Tomheten, känslan av att pendla så nära panikgränsen. Medicinerna hindrar gråten, men skriken i bröstkorgen vill inte tystna. 

Det här inlägget tog en timme att skriva. När jag vaknar imorgon bitti kanske jag inte mår så jävla bajsdåligt längre..? I så fall ska jag försöka ägna dagen åt att självläka. 

Lägg armarna runt mig slit ut vad jag har
gräv i det dunkla men sök inga svar
för jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av

allt jag ser, allt jag hör
din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, jag väntar
om tiden vill ifatt

Fantastiskt fin start på denna dagen! Hoppas det håller i sej. 

Loppan var dundertaggad på rallyträningen i ridhuset, jävlar i hoppet! Något överambitiös i värmningen och kunde inte vänta på att visa hur duktig hon har blivit på snurren. Haha, söte! Där e lite att jobba på nu, läggandet under har blivit lite rostigt, liksom "stå". Hindret tog hon supersnyggt, dock! Det har det varit lite frågetecken kring innan. Över lag fantastisk attityd, underbar svansföring och sprätt i frambenen. Hon har inga problem med momenten, det svåraste blir att JAG ska lära mej att hålla koll på mina händer, och inte ge omedvetna kommandon som förvirrar henne. 

Slevar nu i mej en tallrik svampsoppa (kolla, jag äter innan klockan fem! fantastiskt!) och sen ska det köras till jobb. Luuv! <3