En liten insikt. Om hur man är som människa, om hur starkt ens trasighetsradar blinkar och man följer den blint, utan att ens tänka. Hur kunde jag vara så dum så att jag litade på mitt eget omdöme? NÅGOT borde jag väl ha lärt mej av livet? T ex: får du en impuls - gör tvärt om. En enkel läxa att lära. Men nej...

Som en målsökande missil inställd på det som garanterat kommer göra mest ont.  Jag kan lika gärna börja skratta åt eländet i förebyggande syfte, innan jag krossas mot marken. För att krossas är den enda garantin. Men det är okej, jag har varit där så många gånger, att jag kan börja klättra den där trappan med förbundna ögon så fort jag kommit mej för att borsta smutsen från knäna. 

Är så fylld av kärlek som jag känner att jag bara måste kasta på någon, så jag sitter och nostalgiar även ikväll. Hittade Emelys gamla bilder från september 2006. Bilderna när hon kysste mej där i parken och hon var det vackraste jag nånsin sett och det mjukaste jag nånsin känt och nånsin kommer känna igen. Det året var ett jävligt kärleksfyllt år. Det var året då allting hände, året då livet började kan man säga. Det var en underbar revolt, alltihopa. 

Min första festival och frigjordheten den medförde.

Linda lärde mej leva, och klippte av mitt långa hår på kuppen.
Johan piercade min läpp, fick mej att skratta på nytt och var min trygga punkt.

Emely som jag var så förälskad i höll min hand och kysste mej när någon piercade mitt öra utanför The Tivoli i Helsingborg. Det gick rykten om oss, och jag njöt av att höra dem trots att inte hälften av dem var sanna, men mitt hjärta flimrade varje gång hon sa att jag var vacker: 

"du är vackrast i hela världen, och du borde inte må såhär. jag önskar dig allt det bästa i hela världen, du förtjänar verkligen någon underbar människa...för du är så fantastisk och speciell."

Och jag sitter här och tänker tillbaka på allt det där, för att känslorna jag har nu är för mycket, för stora. Det svämmar över när jag tvingas rikta om, när det inte får komma fram på rätt sätt. 

Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sej dit. 

Den eviga längtan efter att få falla fritt, men varför har det alltid varit lite min grej att vara förälskad i smyg, i omöjliga människor? Det är väl därför jag kommer att tänka på just Emely och Johan när jag känner såhär..

Men vi är inte arton år längre.

Keep on making the same mistake

keep on aching the same heartbreak. 

<3 <3 <3 

Saknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknaross. 

Kanskje du ikkje fins lenger

kanskje det e håp
Kanskje du ikkje tenker på meg heller...