När jag tänker på hur många starka kvinnor jag har i mitt kontaktnät, så fylls jag av lycka. Vi är amazoner allihop, krigare fulla av visdom och erfarenheter. Vi har alla varit brutna, vi har alla varit där. Ni är min alldeles egna jour av sargade hjärtan, trasiga själar som till slut klarat av att släppa taget om allt  som varit destruktivt och fult. Nåja.. kanske inte allt, men åtminstone det ni inte orsakade själva. 

Vi har alla älskat idioter. Och då menar jag verkligen rövhål. Idioter som försökt och lyckats kuva oss, styra oss, kontrollera, beordra och som till slut stympat oss känslomässigt tills vi bara varit små skuggor av oss själva. Vi förlorade allt när vi förlorade oss till männen som bröt ner oss, eller lät oss bryta ner oss själva. Vi blev så vana vid att bli hånade och förnedrade, trodde vi kunde förändra, rädda, hjälpa. När vi pratade med varandra så lät det alltid likadant, men vi tog aldrig åt oss av våra egna råd. Alla råd vi gav varandra borde vi ha kunnat skriva ner på en lapp och gett oss själva, men vi såg aldrig våra egna situationer. Det har ju inte skett oss alla samtidigt, och alla jag inkluderar här känner inte varandra heller. 

Men jag vill minnas det här. Minnas samtalet jag hade med min vän igår. Minnas att hon ställde frågan: "Hur tog dej ur det?" och minnas mina egna ord, och vad jag svarade henne då. ATT jag kunde svara på frågan. Att jag faktiskt tog mej ur det. Mer än en gång. Inte för att jag själv kommer hamna där igen någonsin. Jag är färdig med det där. Färdig med att bli manipulerad. Aldrig någonsin mer ska en annan människa få sänka min självbild, få ta sej in i mitt huvud och mixtra med min verklighet. Jag är min egen, och det ska ni också vara, mina vackra. 

Vi är vuxna nu, vi är starkare än någonsin och vi brinner. Framför allt står vi stadigt på våra egna ben.

Jag vill aldrig se oss så trasiga och nedbrutna igen. 

Remembering 
You fallen into my arms 
Crying for the death of your heart 
You were stone white
So delicate 
Lost in the cold 
You were always so lost in the dark

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...