Idag har jag gjort genombrott. Efter åtta år inom psykvården lyckades jag äntligen berätta om en rad jobbiga händelser jag varit med om, som endast ett fåtal av mina närmsta känner till. 

Jag tog upp det med min samtalskontakt, berättade allt som hänt, hon ställde jobbiga motfrågor som jag svarade ärligt på och jag målade upp allting så levande jag kunde och orkade. Det kommer vara en lång väg att gå för att bearbeta det här. När jag för första gången berättade för en vän så hade det gått så lång tid att det kändes som om det var någon annans historia jag berättade. Jag har förringat och distanserat något kopiöst, men nu är det dags att ta tag i saker. Efter fyrtiofem minuter av det mest känslomässigt utvikande samtalet jag nånsin haft, kändes det som om jag inte hade andats alls. Var illamående och darrig när jag pratade i telefon efteråt, men ändå stolt över mej själv. Nu är det ute. Nu är en bearbetningsprocess igångsatt, nu kommer jag få hjälp att ta mej igenom detta och kanske till och med lära mej hantera och komma över de men jag fått. 

Vill ännu en gång passa på att tacka alla fantastiska underbara människor som gör det möjligt för mej att leva idag. Jag är skyldig er så mycket, varenda andetag är tillägnat er. Ni som lyssnat på mej, stöttat mej, hjälpt mej, kämpat för mej, gett mej mentala käftsmällar där det behövts. Ni som låtit mej gråta i er närhet, som suttit här hemma med mej, som hjälpt mej att utvecklas och varit min styrka. Alla som nånsin varit en del i det här. 

Och ni som är här nu, ni med era telefonsamtal, era varma ord, kärlek, omtanke, vänskap och närhet. Tack för att ni får mej att våga och orka leva varje dag. Jag älskar er av hela mitt hjärta och jag önskar att jag kunde göra mer för er, om så bara en liten del av allt ni gjort för mej. 

Kan bli så jävla sentimental emellanåt. Jag vet att jag kan vara riktigt kass på att visa hur mycket jag älskar er, men ni ska fan veta att det är precis det jag gör. 

There isn't any yesterday, tomorrow starts a day away

This here and now with you is how always should always be

(Det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt att det skulle bli, planen var att öppna mer, kanske till och med berätta, men så naken kommer jag kanske aldrig vara redo att bli. Åtminstone inte idag. Idag nöjer jag mej med att vara stolt, nöjer mej med bekräftelsen jag fått från mej själv och de vackraste av människor. Man ser alltid bara toppen på isbergen, så är det med allt. Ingen kan blotta allt.)

Nu ska jag titta på Ponnyakuten och äta broccoligratängen som jag lagat. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...