En gång försökte jag och Annica gå på vernissage. Vi kände oss jättebortkomna, töntiga och som om vi inte alls hörde hemma där, trots att vi faktiskt var bjudna. 

Nu ska vi försöka ge oss på ett ännu större jippo, antar jag. Jag har ingen aning om vad det är egentligen, det enda jag vet med säkerhet, är att vi kommer känna oss enormt borttappade och jättesmå och inte fatta nånting. Sånt som vi är bäst på. Sen drar vi och gör KB och känner oss som hemma. Blir nog finfint. Vi kommer ändå va så snygga så det är på gränsen till olagligt. (Lät det där jättefel?)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...