Uuuuh, vill bara ta bort ångest och abstinenser. Tanken var att se nån film, typ Coyote Ugly, tillsammans med min huvudvärk, men det verkar inte riktigt gå som jag tänkt mej pga den tekniska faktorn. Faanhelvete. 

Fanfanfanfanfanfanfanfan. Hatar den där ensamma känslan. (Går aldrig säker, går aldrig fri, kan aldrig nånsin andas ut.) 

Hetslyssnar på Charta 77 och Wilmer X, åh jösses, ge mej nåt som känns! Det är ju rena lögnen att klara av något alls, och suget efter att klyva hud är så starkt. Fortfarande, efter så lång tid, det är ju patetiskt. Men ett löfte är ett löfte, och jag har avlagt flera dumma, korkade, idiotiska, äckliga löften om saker som ska låtas bli. Fröken Duktig. Tvi!

Faanvadäckligt. Vidrigt! Tvi! Usch. Faanhelvete. 

Snälla förklara

att solen, trots moln, 

alltid går upp. 

Det här är jag som står på egna ben. Det här är jag när jag inte längre ber om hjälp. Jag vill inte ha nån jävla hjälp. Snälla, sluta lyssna, glöm allt jag sa, jag mår bra. 

Orden som ekar i mitt huvud just nu är de som sades till mej för knappt ett år sedan: 

"Mia, du är giftig."

Lite som ett knytnävsslag på skoj sådär. (All I hear are the many echoes of the darkest words you said.)

Och här sitter jag igen, och ältar sånt som gör alldeles för ont, leker mentalt destruktiv när jag inte får lov att vara det fysiskt. 

A bit of pain will help you suffer when you're hurt. 

För trasig för att det ska vara riktigt okej. Fortfarande så vansinnigt bränd efter alla bortfall under årens lopp. Mitt eget fel, alltidalltidalltid. 

I mitt huvud har jag redan förstört allt som är fint, rivit alla vackra drömmar, sabbat allt som bara går att sabba. I mitt huvud är allting redan dömt att misslyckas. Jag är ju trots allt giftig...

Efter brytet jag fick i söndags morse har jag varit helt förstörd. Lyckades samla ihop all min sista energi som gick åt till att vara glad på jobbet, men sen kom kraschen. Tomheten, känslan av att pendla så nära panikgränsen. Medicinerna hindrar gråten, men skriken i bröstkorgen vill inte tystna. 

Det här inlägget tog en timme att skriva. När jag vaknar imorgon bitti kanske jag inte mår så jävla bajsdåligt längre..? I så fall ska jag försöka ägna dagen åt att självläka. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...