Går in mina nya heels idag, tillsammans med kisen. De sitter som en jävla smäck! (möjligtvis en halv storlek för små, men vem fan bryr sej? hellre för små än för stora.)

Hej sju mil långa ben, jag börjar uppskatta er mer och mer. 

Fucked up ångestdrömmar har jagat mej hela natten. Nån gång vaknade jag av att jag skrek till. Annars har det mest varit gråt, och obehagskänslorna hänger kvar som en tung dimma. Det är så vanligt att jag drömmer om just sånt. Om någon som säger "jag vill inte vara med dej - förstår du inte det själv?". Om att bli grundlurad, vilseledd, utnyttjad, utlämnad. Om folk som vänder ryggen med iskyla medan allt jag trodde var sant pulveriseras och hjärtat sprängs i tusen bitar. I flera omgångar inatt också. Flera olika scenarion, samma röda tråd: "Det FÖRSTÅR du väl att ingen vill vara med dej? Är inte det uppenbart? Hur kunde du ens tro på att någon skulle tycka om dej på riktigt?" 

För jag BORDE ju ha förstått det själv. Jag borde ju ha fattat att ingenting var på riktigt, för hur skulle det kunna vara det? Givetvis är folk med mej bara för att jag är ett kul projekt för stunden. Något man sen kan slänga ut som en sommarkatt när det inte längre passar, när det börjar bli lite jobbigt. För det var ju givetvis planen från första början. "Det var ju bara tillfälligt, och det borde du ju ha fattat själv så det är faktiskt bara ditt eget fel att du står och gråter nu."

Så vaknar jag med gråten i halsen och ångesten tryckande i bröstet. Tänker att det kanske är sant trots allt, så det är nog dags att bygga på muren lite igen. Mest för säkerhets skull. 

Fuckup. Det här är min tönthjärnas sätt att tala om för mej att jag börjar ge bort för mycket av mej själv till folk i min närhet. Det får man inte lov. 

Jag lärde mej vad lurad betyder och hur ont det gör,

jag lärde mej att änglar bara finns i snö.