Åh, mitt hjärta blöder för mina älskade som inte mår bra. Jag gör vad jag kan men är alltid otillräcklig. Mina tankar finns hos er konstant, men vad hjälper det när jag inte kan ta ifrån er någon smärta? 

Livet är så jävla orättvist, men å andra sidan - vem lovade oss egentligen någon rättvisa? 

Jag är på väg in i något beskyddande töcken där jag stänger ute mitt eget skit för att fokusera. Tar det dag för dag, där "no news is good news" och där jag släpper allt för varje litet sms eller telefonsamtal. 

Dag för dag. Försöker bara intala mej själv att det faktiskt inte finns mer jag kan göra. Mår fysiskt illa av att tänka på det och jag vill egentligen bara gråta. 

Ska gå och lägga mej tidigt ikväll. Mina drömmar blir bara sjukare och sjukare, innehåller så jävla mycket lögner, svek, elakheter och tårar och förluster och skrik och hjälplöshet. Håkan Hellström går varm på spotify ikväll (de första albumen) och jag ska gräva ner näsan i A Storm of Swords så jag kan läsa ut den en gång för alla.... Tidig morgon imorgon och många turer i bilen före och efter jobb. Jag gör vad jag kan ... ju tidigare jag lägger mej, ju fler gånger hinner jag somna om innan jag ska stiga upp. Bra plan, då blir den sammanlagda sömnen åtminstone några timmar..

(Och vad vet du om kärleken förrän du för gäves hatat den?)

Det är mitt eget fel - vad som än händer med mitt hjärta. 

Det kan ta slut imorgon, eller hålla på
för alltid - ibland är det så.
Så säg som det e
för den här gången krävs det mer
innan jag öppnar armarna, 
förlorar mej, 
och känslorna faller fritt på midnattsgatorna.
För vem skulle bry sej om våra hjärtan blev förstörda?

Och allt det här vänder sej in i mej
För du är det finaste jag vet.

Det bor en liiiten liten tant i huset bredvid. Hon är 82 år nu, och har i alla år blivit kallad "kattmamman". Jag tror de flesta som är uppväxta här i rinnebäcksområdet vet vem hon är. Hon verkar inte vara så värst omtyckt, alla som nämner henne gör det med ett visst förakt, eller åtminstone en liten fnysning. Det är alla de där katterna som hon matar, att hon är gnällig och att hon matar fåglarna så vi får fullt av fiskmåsar på gården. Jovars, sistnämnda kan jag väl hålla med om är en smula enerverande.. Men ändå. 

Av någon anledning har jag gjort som jag alltid gör i princip utan undantag; bondar med de lite knäppa. (I gymnasiet kallade de mej "Fördomsfria JesusMia".) Jag stannar och pratar med Kattmamman när jag ser henne ute, hon ser ju så ensam ut - och hon har också berättat för mej att hon är väldigt ensam. Vi pratar om katter, hon klagar på hyresvärden och på en massa andra saker. Det är mycket klagomål den här lilla kvinnan. Mycket ruter också! Jag har erbjudit mej att hjälpa henne med saker som att gå och handla eller diverse, men hon är envis som synden och gör allting själv på ett väldigt bestämt vis. 

Idag haffade hon mej när jag var på väg för att posta ett brev. 

"Jag har en hundalmanacka till dej", sa hon. "Du kan komma förbi och få den på väg tillbaka."

Och jag blev så himla rörd på något sätt, det fick mej att känna mej speciell. Dessutom var det precis en sån almanacka som jag hade förra året och som jag tyckte var så himla bra och önskade att jag haft i år också. Det har jag nu. När det blir varmare väder ska jag hjälpa henne med skötseln av gården, som hon sliter så mycket med hela den varma årstiden. Hon är så himla skröplig, och om jag kan ge henne lite sällskap och hjälp så värmer det mitt hjärta. Människor borde vara lite finare mot varandra.