Det har hänt något med mej det här året. Vi har avverkat tre månader nu, och utvecklingen är ofattbart enorm. Hela förra året jobbade jag med mej själv, fann mej själv på något sätt och började landa i vad som är jag. I år är året då jag tar tag i  det jag hittade. Börjar forma det. 

Det finns några viktiga punkter som jag vet har varit de största byggstenarna i år. 

-Det är definitivt medicineringen och samtalen på psyk. Jag dippar inte alls lika djupt och känner mej mycket mer stabil. 

-Emil Jensen är en stor bidragande faktor, hans mellansnack har hjälp mej hitta lugn och acceptans. 

-Andra vackra händelser och människor i mitt liv som fått mej att våga släppa både det som varit och rädslan för framtiden. För första gången på mycket mycket länge står jag helt naken med tomma blad att skriva. Och jag är inte ens vettskrämd! Lite nervös såklart, otålig och orolig - men definitivt inte panikslagen. Känner mej till och med nyfiken. Märklig känsla det där, att faktiskt lita lite grann på någon. 

Jag har vänt på dygnet. Från att sova till tolv på dagen och gå och lägga mej igen mitt i natten, vaknar jag nu oftast innan sju och känner mej till och med utvilad. Trots att jag vaknar i omgångar under nätterna. All denna förändring gör att hjärnan inte riktigt hänger med i svängarna, och jag antar att det är därför jag blir disträ, glömsk och stundtals slarvig. Den kommer nog ikapp till slut. Jag är bara så jävla nöjd för tillfället. Mycket märklig känsla.... Tror jag kan vänja mej vid det. 

Sticker till stallet nu tänkte jag, det är så himla fint väder! Ger mej ut och springer en runda innan jobb också. Kaffe hos Annica ikväll. Fint liv. Förjävla fint liv!