Ägnat dagen åt maximalt självhat. Pantade alla mina flaskor, fick trettio spänn och köpte choklad för hälften. Jag kan lika gärna bli tjock så jag har ännu fler anledningar till att hata mej själv. Ja, jag tyckler så JÄVLA synd om mej själv för tillfället också. 

Jag haltar som en träbent, mitt hår är så slitet att det skrynklar sej i topparna och dessutom är utväxten minst en decimeter. Jag har brutit en av mina fucking perfekta äkta naglar (DET ÄR FAN DET VÄRSTA AV ALLT) och jag vill bara ha lite jävla sex, är det för mycket begärt eller??

Fan vad bitter jag är, ursäkta mej för helvete, det är inte okej alltså. SÅ JÄVLA BITTER!!! AAARRRGHHH!!!! Vill bara lägga mej på golvet och gråta och skrika - det är den sortens frustration som tar över helt och fucking hållet. 

Är arg på allt. På folk, på mej själv, på mina känslor, på att jag plötsligt kom på mej själv med att lita på någon lite sådär i smyg. Det får man fan inte lov att göra! Det skulle vara så JÄVLA korkat. 

Bara helt fucking fucked up i mitt huvud fortfarande. Exploderar. FITTKORV!!!!!!

Ångesten är tung idag, men jag och Loppan har varit i stallet och busat. Kramats med Jenny och Ingrid också. Miip! <3 

Eftersom mina sista pengar försvann från mitt kort så har jag inga pengar kvar. Logiskt? Jag har lyckats skramla ihop tjugoen kronor i mynt här hemma, och ska nu köra iväg och panta alla flaskor jag har. Visste att det skulle löna sej att vara för lat för att panta regelbundet! På så sätt så kommer jag säkert ha tillräckligt med pengar till mat tills jag får ett nytt kort och nya pengar om en vecka. Yay! 

Gullemänniskor har erbjudit sej att låna mej pengar, men jag vill icke stå i skuld! Ser det alltid som en kul utmaning att pusha gränsen för hur billig en måltid kan bli. Det är inte första gången i mitt liv som sista veckan är knaper. Tidigare har det varit så illa att jag köpt jäst för mina sista kronor, så jag kunde baka bröd och leva på ett par dagar. Det gäller att tänka till lite bara ^^ 

Bävar för att duscha nu, med min köttade tå... men jag är ganska äcklig eftersom jag struntade i det igår, så det är faktiskt ett nödvändigt ont eftersom jag ska till jobbet. 

Idag är det tre år sedan jag startade den här bloggen, som nu innehåller drygt tusen inlägg. Tre år och tusen inlägg av meningslöst dravel och känslomässiga utvik. 

Det har funnits en hel del att skriva om genom de här åren. Två separationer, tre flyttar, ett hästköp, etc .. Hopp och förtvivlan har varvat varann i en jävligt random dans - precis så som mitt liv ser ut. Det är tvära svängar, en jävla massa svordomar, fullt av kryptiskt nonsens och det är inte mycket som faktiskt sägs rakt ut. Den här bloggen är en direkt spegling av vad som är jag, även om inte allt är permanenta sanningar. Jag blir väldigt lätt fångad i känslor som måste processas innan jag kan gå vidare, utveckla, förstå...

Det kanske tar ett tag för mej. Jag kan inte inte säga saker rakt ut. Allt måste processas, vridas på, analyseras, innan jag kan sätta ord på det. Det är därför den här bloggen finns (och helgondagboken får stå för det som är för privat för att slängas ut i det offentliga rummet). 

Jag vill passa på att tacka alla jävla underbara människor (igen). Särskilt tack till Annica, Hannes, Jana, Karro, Alex (båda), Birgitta, samt min hemlige älskare och alla mina låtsaskompisar. 

Alla ni som bidrar till min ständiga utveckling. Utan er vore jag NADA!

Citerar underbaraste Emil Jensen: 
"Om ensam är stark, då är jag fanimej hellre svag. Om själv är bästa dräng så är jag hellre en skitdålig dräng. Och om man står sej själv närmst, då ligger jag hellre ner nära nån annan. Jag går av för hackor, jag har testat, jag går av för hackor. Jag är glad att jag går av för hackor! Jag skiter i vart skåpet ska stå. Jag har aldrig haft nån lust att sätta ner foten, jag svävar hellre på en helt annan nivå."