Annica har varit här ikväll, och vi har letat klänning till henne som hon ska ha när vi åker till Glasgow. Lättare sagt än gjort, kan jag tala om. Hon är helt jävla omöjlig!

-"Jag vill inte ha en blommig, prickig, randig, stormönstrad, tvåmönstrad eller svart klänning. Inte heller djurmönster. Inte axelband, inte puffärmar och inte fjädrar. Inte band under bopparna. Sen får den inte heller vara för volangig och det får inte se ut som om jag har rullat mej i sockervadd eller shit-sån-stel-tjej, typ. Den får inte vara för kort, och inte heller för lång. Och inte för tajt. Inte se ut som ett nattlinne eller en panelgardin. Inte prinsessig heller. Jag vill inte heller ha en bordsduk; sån virkad som farmor har. Och inte för mycket urringning - sånt får du stå för!"

Efter TVÅ TIMMARS intensivt letande hittade vi till slut en klänning som hon beställde. Den ska bara modifieras lite när den kommer. Under de här två timmarna hade jag hittat minst sju klänningar som jag seriöst ville ha. 

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt mitt nagellack (surprise surprise). Och veckans avsnitt av New Girl. Wiii!

Köpte de här skorna idag och har traskat runt lite i dem under kvällens går. Blir en-och-åttiosju i dem. Lång chey! Nöjd. 

Mådde riktigt dåligt innan idag, men det gick över som fan. Tänk vad ett par vackra människor och lite shopping kan göra för humöret! Kärlek.

Ett par saker inser jag extra mycket när jag umgås med Annica. Det ena är att hon är en jävligt märklig person. Det andra är att jag älskar henne förjävla mycket!

Det är så lätt att avlägga löften till sej själv, och det är så lätt att bryta sina egna löften. Jag har många gånger lovat mej själv att jag ska sluta skära mej, men har också brutit det löften massor av gånger. Nu var det dock längesen. En gång lovade jag mej själv att jag aldrig mer skulle ha en enda vän i hela världen. Det är ju en ganska konstig sak att lova. Svår att hålla också. För mej var det omöjligt, även om jag rätt intensivt försökte. Jag har också lovat mej själv saker som att aldrig börja röka, aldrig mer dricka, aldrig testa droger etc etc. 

Löften som är lite mer eftersträvansvärda är det där med att aldrig mer låta någon manipulera mej. Aldrig riskera min egen mentala hälsa. 

Det knepigaste löftet för tillfället är det där att jag aldrig skulle låta någon komma helt inpå mej. Ingen skulle någonsin mer få komma mej så nära att jag började känna mej sårbar. Nu står jag där på kanten. Jag hoppade förra veckan, det skrev jag ju om - gav efter, gav upp, gav med. Nu finner jag mej själv fastklamrad vid en jävla gren halvvägs ner, försöker desperat kravla mej upp så jag kan få lov att springa min väg igen. 

Till vilken nytta egentligen? Jag är bara så jävla rädd, så jävla feg och så jävla trasig. Det är allt det där tvivlet, all den där osäkerheten, vetskapen om att jag faktiskt inte duger. Det spelar ingen roll vad folk säger heller, för jag vet att allt är lögn. Det måste det vara, för hur skulle det kunna vara på riktigt? Men lugn, det är bara ensamheten som aktiverar spökena. Fega fanskap.. Kunde man hånskratta sej själv i ansiktet så hade jag gjort det varje dag.

Give me a sign, I want to believe.

Hannes: "Får jag värma mina händer på din rumpa?"

..... How about NO?!

Så kom rädslan smygande igen. Som svart rök som kryper över golvet för att omfamna ett helt rum. Alla fjärilar i magen nålas upp till ett mönster på min säng. Ett framsteg blir ett bakslag.

I panik försöker tomheten ta så mycket plats som möjligt, för jag insåg plötsligt hur sårbar jag gjort mej.  Kryper tillbaka ett snäpp nu. Jag har sagt för mycket, gjort för mycket, varit för mycket. Man får inte lov. Så nära får ingen gå. 

Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån. 

En rörelse i ögonvrån. 

Kvävda skrik lägger sej till rätta, bildar blockad. Sväljer mina piller och väntar plikttroget på halsbrännan. Nu skulle jag kunna gå ut med hunden, eller skära upp handlederna. 

Man lär sej leva med sej själv.