Ikväll är fuckuptankarna lite för mycket. 

J Ä V L A . H J Ä R N A . S L U T A . T Ä N K A ! ! ! ! ! ! ! 

Miljoner "varför?" blandas ut med några nypor väldigt negativa "tänk om...?". Jag förstår inte, och paranoian slår till. För inget vackert kan väl nånsin hända så defekta varelser som jag? Det är väl kanske sant som det sades - att jag bara är ett vackert ansikte? Inte så mycket mer än så. Lite som en docka - söt att titta på, men ingen man vill spendera resten av sitt liv med. Kul att leka med ibland bara, tills man tröttnar.

Förväntar mej så lite, förstår så lite, är så lite. Ovisshet är min ärkefiende. I ovisshet börjar jag dra egna slutsatser, hitta på skitskumma scenarion (givetvis är samtliga till min nackdel), måla upp händelser som alltid slutar med att jag blir arg eller ledsen eller totalt jävla krossad mot vassa stenar i marken (bildligt talat). Där alla människor är ute efter att såra mej, skada mej, lämna mej, tröttna på mej, leka med mej ett litet slag bara. "Hon är ju en sån, du vet". 

Och jag förstår aldrig varför jag inte bara kan hålla käften? Allt blir så mycket enklare om man bara helt enkelt inte berättar saker om sej själv. Man får inte lov att vara sårbar, man får inte låta folk se ens svaga punkter. Det är lätt att utnyttja. Jag är rädd för människor för jag kan inte avgöra om folk ljuger. Jag kan inte läsa mellan raderna. Eller så läser jag alldeles för mycket mellan raderna? Ett enkelt "jag tycker om dej" blir lätt i mitt huvud en lång utläggning i klass med: "Jag gillar dej, men mer som en vän eller ett ligg, absolut inte som att jag skulle vara kär i dej eller nåt i den stilen. Jag tycker bara du är snygg, och eftersom vi är nästan lika snygga så kan vi väl hänga lite, men jag vill definivt inte vara med dej särskilt mycket eller ofta - SÅ intressant är du inte och dessutom har jag typ extremt mycket bättre saker för mej. Detta innebär att jag bara kommer att träffa dej när det passar mej, men det fattar du väl ändå? Det är ju ändå lite välgörenhet också, jag kan offra mej lite för att hänga med dej och låtsas att jag bryr mej."

Jodå, men jag har riktigt bra självförtroende... fan vad sjukt. Läser igenom det här en gång till och skrattar lite för mej själv. Det blir alltid så jävla mongo när jag börjar skriva utan att tänka. Jaja, whaat ev...

Dessutom önskar jag innerligt att folk kunde sluta skrapa sina tänder mot gafflarna när de äter.  

Leker Den Barmhärtige Samariten 2.0 igen och tvingar på folk min hjälp. Jag är bara så jävla orolig för mina närmsta. Idag tvingade jag två av dem att låta mej köra dem hem. Det var lite så "du har inget val"-varning, kändes det som. Vet att jag kan vara pushig, och ibland bli för jävla barsk när jag blir sådär jätteorolig, men det är liksom inte meningen. Får jag inte hjälpa så oroar jag mej bara ännu mer. Så jävla själviskt egentligen....

Idag fyller The Love of My Life 22 år. Grattis min älskade livskamrat! Jag hoppas innerligt att du får (och vill och orkar) vara med mej massor med år till! Jag fattar ju att det inte lär bli ytterligare 22, eftersom hästar inte blir så gamla.. men ändå! 

Jag tänkte skriva något vackert här, men jag vet inte riktigt vad - det finns ju så mycket att säga. Jag hoppas i alla fall att du är lycklig och nöjd med ditt liv. Jag hoppas att du trivs i min ägo och att du förstår att jag gör allt för dej. 

Jag älskar dej över allt annat - du är mej blommmor, sol, explosion och kapitulation. Du är mitt ljus, min klaraste stjärna, mitt livs fastaste punkt. Jag är lyckligast i världen, för jag får va med dej. 

Älskade Silverprins, jag vet att du inte förstår vad jag säger, så jag hoppas att du läser det här ;)

Du är bäst.  

(Gud, den här bilden måste vara tagen typ... 2005 eller nåt. Söta vi är....)