Har egentligen saker att göra idag, jag skulle göra så mycket, men ångestklumpen är fan för stark. 

Kom ge mig kärlek eller kniv eller annan form av frid

Kom ge mig sår kom ge mig gift mot känslan nån sorts medicin

Går i ide nu, undviker folk som bryr sej, jag gör det varenda gång. Det klarar sej, jag vill inte vara den där. Har utsatt alldeles för många människor för alldeles för mycket lidande. Det har gått så många år nu, men jag minns St: Lars som om det var förra året, minns blickarna min omgivning gav mej. De var så rädda. Oroliga. Rädda för att jag skulle gå sönder. Jag minns skriken, tårarna, Emelies gälla; "vad har du gjort?". Undvikandena och det slutliga uteslutandet. 

Allt det där hemsöker mej fortfarande. Mardrömsnatten på Helsingborgs lasarett, jag önskar att jag bara kunde glömma allt, eller åtminstone hitta en försoning i det. Men skulden kommer alltid att fläcka mej. Jag har hårdare hud nu, långt mycket hårdare. Jag släpper inte längre in folk, för deras egen skull. Det funkar inte. Man får inte göra människor så illa. 

För första gången på evigheter är jag helt utlämnad till mej själv. Ingen kommer att ringa och undra hur jag mår, ingen kommer försöka tvinga mej att berätta, förklara. Jag kommer kunna sitta här i dagar utan reaktion från något håll. 

Det här är jag när jag klarar mej själv. Det här är jag när jag lösenordsskyddar de här inläggen för att ingen ska veta att jag går på alldeles fel håll för tillfället. 

Edit 10/1: 

Tog bort lösenordet nu, eftersom jag bearbetat och kommit vidare med känslan, försonats, fått lite distans till det. Är okej igen, och måste få minnas hur jag kände här, även om det bara var ett tillfälligt ras. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...