Det bor en liiiten liten tant i huset bredvid. Hon är 82 år nu, och har i alla år blivit kallad "kattmamman". Jag tror de flesta som är uppväxta här i rinnebäcksområdet vet vem hon är. Hon verkar inte vara så värst omtyckt, alla som nämner henne gör det med ett visst förakt, eller åtminstone en liten fnysning. Det är alla de där katterna som hon matar, att hon är gnällig och att hon matar fåglarna så vi får fullt av fiskmåsar på gården. Jovars, sistnämnda kan jag väl hålla med om är en smula enerverande.. Men ändå. 

Av någon anledning har jag gjort som jag alltid gör i princip utan undantag; bondar med de lite knäppa. (I gymnasiet kallade de mej "Fördomsfria JesusMia".) Jag stannar och pratar med Kattmamman när jag ser henne ute, hon ser ju så ensam ut - och hon har också berättat för mej att hon är väldigt ensam. Vi pratar om katter, hon klagar på hyresvärden och på en massa andra saker. Det är mycket klagomål den här lilla kvinnan. Mycket ruter också! Jag har erbjudit mej att hjälpa henne med saker som att gå och handla eller diverse, men hon är envis som synden och gör allting själv på ett väldigt bestämt vis. 

Idag haffade hon mej när jag var på väg för att posta ett brev. 

"Jag har en hundalmanacka till dej", sa hon. "Du kan komma förbi och få den på väg tillbaka."

Och jag blev så himla rörd på något sätt, det fick mej att känna mej speciell. Dessutom var det precis en sån almanacka som jag hade förra året och som jag tyckte var så himla bra och önskade att jag haft i år också. Det har jag nu. När det blir varmare väder ska jag hjälpa henne med skötseln av gården, som hon sliter så mycket med hela den varma årstiden. Hon är så himla skröplig, och om jag kan ge henne lite sällskap och hjälp så värmer det mitt hjärta. Människor borde vara lite finare mot varandra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...