Så kom rädslan smygande igen. Som svart rök som kryper över golvet för att omfamna ett helt rum. Alla fjärilar i magen nålas upp till ett mönster på min säng. Ett framsteg blir ett bakslag.

I panik försöker tomheten ta så mycket plats som möjligt, för jag insåg plötsligt hur sårbar jag gjort mej.  Kryper tillbaka ett snäpp nu. Jag har sagt för mycket, gjort för mycket, varit för mycket. Man får inte lov. Så nära får ingen gå. 

Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån. 

En rörelse i ögonvrån. 

Kvävda skrik lägger sej till rätta, bildar blockad. Sväljer mina piller och väntar plikttroget på halsbrännan. Nu skulle jag kunna gå ut med hunden, eller skära upp handlederna. 

Man lär sej leva med sej själv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...