Det är så lätt att avlägga löften till sej själv, och det är så lätt att bryta sina egna löften. Jag har många gånger lovat mej själv att jag ska sluta skära mej, men har också brutit det löften massor av gånger. Nu var det dock längesen. En gång lovade jag mej själv att jag aldrig mer skulle ha en enda vän i hela världen. Det är ju en ganska konstig sak att lova. Svår att hålla också. För mej var det omöjligt, även om jag rätt intensivt försökte. Jag har också lovat mej själv saker som att aldrig börja röka, aldrig mer dricka, aldrig testa droger etc etc. 

Löften som är lite mer eftersträvansvärda är det där med att aldrig mer låta någon manipulera mej. Aldrig riskera min egen mentala hälsa. 

Det knepigaste löftet för tillfället är det där att jag aldrig skulle låta någon komma helt inpå mej. Ingen skulle någonsin mer få komma mej så nära att jag började känna mej sårbar. Nu står jag där på kanten. Jag hoppade förra veckan, det skrev jag ju om - gav efter, gav upp, gav med. Nu finner jag mej själv fastklamrad vid en jävla gren halvvägs ner, försöker desperat kravla mej upp så jag kan få lov att springa min väg igen. 

Till vilken nytta egentligen? Jag är bara så jävla rädd, så jävla feg och så jävla trasig. Det är allt det där tvivlet, all den där osäkerheten, vetskapen om att jag faktiskt inte duger. Det spelar ingen roll vad folk säger heller, för jag vet att allt är lögn. Det måste det vara, för hur skulle det kunna vara på riktigt? Men lugn, det är bara ensamheten som aktiverar spökena. Fega fanskap.. Kunde man hånskratta sej själv i ansiktet så hade jag gjort det varje dag.

Give me a sign, I want to believe.

Hannes: "Får jag värma mina händer på din rumpa?"

..... How about NO?!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...