Idag har jag insett följande:

* Jag har aldrig i mitt liv känt hemlängtan. Någonsin. Vid ett tillfälle trodde jag att det var hemlängtan jag kände, men i själva verket var det bara bortlängtan.

* Saknad är en känsla som känns absurt onaturlig för mej. Jag saknar VÄLDIGT sällan.

* Jag har i princip helt glömt hur det är att sova med en annan människa.

* För tillfället har jag fler och större känslor än jag kan hantera.

* "Det var inte så jag menade" kan vara min i särklass mest upprepade mening. Hej dålig på att förklara....

* Jag pratar mer med mina djur än med mina människor.

Jag ifrågasatte inte ens mej själv när jag beslöt mej för att köpa cigg och mjölk för mina sista pengar den här månaden. Jag missade ändå sista anmälningsdag för Söderåsen-tävlingen OCKSÅ, och dessutom planerar jag att ha två lågkaloridagar i veckan av diverse anledningar (viktnedgång, utrensning, positiv effekt för hälsan, den njutbara hungerskänslan etc). Alltså kommer jag inte behöva några pengar förrän jag får dem ändå.

Så i eftermiddag har jag suttit på balkongen med Annica och druckit kaffe och kedjerökt (på tal om den positiva effekten för hälsan?). Pratat om ditt och datt , hon har som vanligt hjälpt mej att se på saker ur ett annat perspektiv, rätat ut frågetecken och riktat om mej från inåt till utåt. 

Nu lever min hjärna sitt eget liv igen, och jag gör vad jag kan för att hålla styr på den. Det går nog ändå hyfsat. 

Ska ägna kvällen åt att läsa A Feast for Crows. Gott snack. PoKhaj.

Var ute på mysbusig uteritt med Tina och Zelectra igår. Efter en lite vildare galopp än vi hade tänkt, så tog vi årets premiärdopp i dammen vid ån. Titan älskar att plaska runt där, han står och plaskar med både frambenen och mulen, och så flemar han som en en tok. 

Våra hästar ska stå på samma ställe i sommar, så vi lär hitta på sjukt mycket skit. Det här kommer bli en riktigt epic sommar, om våra planer bara bli som vi hoppas. WIIII glada tjejer, lär känna oss som elva år!

Jag och Titan

Tina och Zelectra

Galoppbild i motsol, Tina och Zelectra

Förundrad över hur mycket energi det tog att vinna den där striden mot min egen fuckup. Var tvungen att sova ett par timmar på soffan för att kunna gå vidare med den här dagen. Sick. Ett steg i taget och än har jag inte vänt om. Jag kämpar på och nu är jag ytterligare ett trappsteg upp. Så jävla duktig.

Det skulle ha regnat idag men är strålande sol, så jag ska hutta i mej lite frukost och rida ut en sväng i våren på min älskade älskade häst.

...och jag uppbringade all jävla vilja och skickade det där smset som min efterblivenhet sa att jag absolut inte fick. Berättade om det där som jag absolut inte fick lov. Stack hål på mina egna bubblor, because fuck you. 

Det är så märkligt, hur hjärnan reagerar på inbördes motstånd. Hur man kan vara så utom kontroll över sej själv. Efter att ha fått pratat i telefon en stund ebbades rädslorna ut, blev mindre skarpa. Nu fryser jag så jag skakar pga urladdningen, men det är fint på något sätt. Den tyngsta svärtan i bröstet har lättat. Det här får bli en lugn dag. 

Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp

men ingen kan slåss som jag. 

Tungsint idag. Min hjärna lever sitt helt eget liv och målar fritt upp bilder på hur människor jag tycker om skulle kunna svika mej. Kan riktigt känna hjärtat krossas, gång på gång, och det sprider sej genom kroppen som en löpeld. Placebokänslor - som om det redan hänt. En föreställning om hur det skulle kunna bli, att jag måste vara beredd för fyfan om jag inte såg det komma. För hur skulle någonting i mitt liv kunna vara fint en längre tid? 

No matter how many times you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't ....

Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't.

(Don't waste your time on me, you're already the voice inside my head)

Jag behövde verkligen brytet jag fick igår - att få sitta och gråta i en trygg famn tills kaoset släppte. Ovärderligt, underbart. Var inte ens rädd, bara ... lättad på något sätt. Peculiar. 

Idag flödar harmonin igen, jag har kontroll, rör mej framåt igen. Ägnade gårdagen helt åt att sortera tankar. Annica kom hit efter jobb och vi satt hela kvällen i min soffa och strecksåg tre tecknade filmer. (Lejonkungen 2, Resan till Amerika och Fievel i Vilda Västern.)

Den här veckan ser fin ut. Lugna och fina planer, lättsamma aktiviteter fram till lördag då det är rallylydnadstävling i Höganäs. Lagom. 

Härom veckan drömde jag att jag skällde ut Karro på jobb. Inatt drömde jag att jag var ovän med skitmycket folk! Jag och Tina skrek på varandra, det smälldes i dörrar, Jana var också där och bråkade och var arg, och så även Karro och Therese. Jag försökte jobba på med gråten i halsen, och väntade bara på att klockan skulle bli tre så jag kunde köra hem. Men det blev den inte. Och vi hade så många praktikanter på jobbet att jag knappt kunde känna igen någon av dem.. 

Var helt färdig i huvudet när jag vaknade och så mycket runt omkring får mej bara att känna mej så vansinnigt uppgiven. Lever på gränsen till förintelse idag, med nerverna utanpå. Har hotat Annica med att hon kommer bli tvungen att skaffa en ny bästis ifall jag dör idag, så om jag får ett bryt så kommer hon hit ikväll när hon jobbat och umgås med mej. Tur det finns människor man kan lita på. 

Ska försöka självläka nu, istället för att självdö. Andas. Bara fucking andas.