BAAAAH!!!!!!!!!!! 

Jag som hade byggt upp så mycket självförtroende under de senaste månaderna, klarat av att se mej själv i spegeln och tycka att jag nog ändå är ganska bra ... Och så tar jag på mej en jävla biniki idag och inser att jag ser ut som jag vet inte fucking vad!!

Jag är ju helt vanskapt. Ser ut som ett par styltor som nån har placerat en säck potatis på och sen försökt forma lite kurvor med alldeles för mycket lera. Vill seriöst gråta.

20 min senare:

Är glad igen, har pratat i telefon med världens bästa. (Du målar regnbågar på min grå himmel.) Vem bryr sej om hur man ser ut i bikini anyways? Tss.. Livet är ändå fint, min kropp får se ut som den vill, jag skiter väl i den. 

Nu försöker jag istället peppa min lilla Alexvän ur deppighetshålet. Jobbar på att tvinga med honom ut på långpromenad. Det blir braaaaa!

Vi lever i olika världar där vi är de enda i vårt slag. Vi tänkte samma tankar när vi möttes i ingenmansland där vi irrade runt som trasiga fjärilar i jakt på glöden under askan.Vi är hårda skal av vilsen ensamhet, med ett inre sprängfyllt av sprakande regnbågsbatik. Så blås bort dammet, skrapa på ytan, riv ner mina murar, ge mej en chans att klä av mej min hårda hud. Jag blottar mina rädslor om jag får ta del av dina, det är så lätt att gå av på mitten, men allting är skört i någon del av varje process. Is är sörja innan det blir vatten, och dina ord är vindarna som smälter min vinter.

Du vill bevisa att allt  är logiskt. Jag vill flyta i teorier. 

Din styrka är din kunskap, min styrka är min ovisshet. 

Jag ska hjälpa dej att släppa taget om du kan hjälpa mej att se lite klarare. Din värld är ny för mej, så främmande men ändå bekant. Det är samma färger, fast med annorlunda form. Din värld är konkret där min är abstrakt. Du bestiger berg där jag tränger mej genom snår. Men vi tänker samma tankar, ser samma färger, har samma mål. 

Du hör vi hör samman. 

Samma skrot och samma korn

som jagat jorden runt i motvind

för att hamna hos varann.

Det var så längesen jag hade en sån där riktig heldag i stallet att jag nästan glömt hur mycket jag älskar det! I sex timmar slet vi med stallgöra och våra älskade hästdjur igår. 

Världens Bästa Magnus kom och skodde Titan på förmiddagen, så jag missade uteritten. Det gjorde noll, för det är alltid trevligt med kvalitetstid med hovslagaren. Så jag mockade under tiden, snackade en massa skit och fixade kaffe och paj. 

När min häst var färdigskodd red fortfarande Isabel och Jenny. Så jag tränsade, satt upp från bänken, lämnade mina foppatofflor där och red ut barbacka och i strumplästen till parken. Jenny hade lite svårt att hålla styr på sin yviga Felix som var mer i luften än på marken, så vi skrittade runt tillsammans - Titan brukar nämligen ha en lugnande effekt på slynglarna. 

Efter ridning och mockning käkade vi lunch ute i solen, och tog sen tag i dagens projekt. Storstäda sadelkammaren. Av tio hästägare var vi fyra på plats (och en medryttare), som hjälptes åt att släpa ut grejer, sopa, torka, städa, feja,  markera, slänga, slänga, sortera, dammsuga, tvätta, putsa .... name it! 

Vi ställde ut allting i stallgången. Obs att det även står massor med saker i ett par av boxarna.

Munskyddsgänget. Jag, Jenny, Isabel, Zamson och Nora.

Jag var på topp som fan.

Klart tre timmar senare. Vänstra halvan av sadelkammaren. 

Även foderkammaren fick sej en rejäl omgång och när allt var klart åt vi paj och dog trötthetsdöden. Dessvärre fick jag inte gå hem och sova som alla andra, utan jag var även tvungen att åka hem till mina föräldrar och städa bilen. Gash! Lång dag indeed. 

Helgens andra ananaspaj står i ugnen, jag har telefonat en stund med Hannes, och ska snart iväg till stallet. Vi ska fixa i ordning ordentligt i sadelkammare och förråd. Vårstäda liksom. Men börja med en ridtur! :)

Hade sjukt fin dag igår. Fint besök på dagen, jag vann på Geni (gonna rub it in), stack sen till stallet och blev sparkad av mitt hästkräk och red sen en lång runda tillsammans med Isabel och mitt ömmande knä. Kom hem och hopplade hem till Annica, låg i hennes brors säng och drack kaffe och tramsade loss. Hennes fantasi är det sjukaste jag nånsin varit med om och idag har jag ont i magen för att jag skrattade så mycket. Fucking kärleksfull dag alltså. 

Idag lurar ångesten som en klump i bröstet, men det är skittaskigt och jag vill inte ha den där. Jag är så rädd för att snubbla på mållinjen, för att fucka upp och fucka ur, det skulle vara så jävla typiskt mej att bara helt plötsligt göra något som sabbar allt fint jag kämpat för. Veka jävla människa.....

Det är snart tre år sedan jag flyttade från sambolivet i Malmö till min första alldeles egna lägenhet i Arlöv. Jag är en helt annan människa idag, det har hänt så vansinnigt mycket under de här åren. Jag har prövat mina vingar som aldrig förr, och nu börjar jag äntligen bli redo att landa. 

I det stora hela är jag så nöjd med min tillvaro som jag aldrig varit förr. Medicinerna får mej att orka med vardagen, jag har världens underbaraste trio av husdjur som faktiskt älskar mej. De underbaraste och mest lojala vänner man kan tänka sej, ett helt fantastiskt jobb som jag trivs oförskämt bra med, en lägenhet som verkligen är ett hem. 

Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen förra året sa att jag ville ha en man som jobbar så mycket att han inte hinner träffa mej så mycket. 

Det finns en anledning till att uttrycket "be careful what you wish for" finns, men fyfan vad jag njuter av livet och hur allting flyter för mej just nu. Så istället för att vara rädd för framtida kraschar så ska jag ta till vara på de här känslorna och faktiskt ta ut glädjen i förskott - annars kanske det inte blir någon glädje över huvud taget!

Förra året (och måånga år tillbaka) gick ALLT i min garderob i olika nyanser av svart. Nu äger jag en carminrosa klänning, ett par platåpumps med chockrosa detaljer, och har dessutom beställt ett par röda pumps och en PAISLEYMÖNSTRAD bikiniöverdel!! Hur hände detta? Vad har hänt med mej? Dessutom har jag börjat locka håret istället för att platta det. Och nagellacken ska vi ju inte ens tala om....

"När blev du så tjejig?" fick jag höra för ett halvår sen. Jävligt bra fråga faktiskt... Man ska vidga sina vyer och allt det där. Tror det är en del av utvecklingen helt enkelt. Det har hänt så vansinnigt mycket med mej det senaste halvåret, så varför inte sikta mot stjärnorna liksom? Jag tror mest att det handlar om att jag börjar bli mer bekväm med mej själv, på alla plan. Det känns dock JÄVLIGT ovant!

Men den här har jag alltså köpt. THE FUCKING FUCK?!! 

Dags att SLUTA titta på skor på internet innan jag blir fucking dum i huvudet!!

(Jag vill ha de där Michael Kors-sandaletterna juuuuuuuu!!! Villvillvillvill!!!)

Har suttit med min samtalskontakt på psyk idag, som varje torsdag. Vi diskuterar, analyserar, vrider och vänder på tankar och känslor. Något hände idag igen, och det har hänt vid ett flertal tillfällen. Hon ställer en fråga som går rakt in i själen som en jävla pil. En sån där huvudet-på-spiken-fråga. Idag pratade vi om relationen till en person i mitt liv.

"Det verkar som om hen börjar bli väldigt viktig för dej. Skrämmer det dej?"

Och omedelbart så känner jag bara hur det bränner i ögonen av den plötsliga stormen av oprocessade känslor. De tysta, stilla tårarna säger allt. Det skrämmer ihjäl mej, men jag är ändå så fast besluten att komma över den där rädslan. För det är lite nytt jävlaranamma i den här Mian nu. 

Hur kan man vara så stark och så svag på samma gång?