...så bara RÅKADE jag beställa hem ett par pumps till. Aaalltsåååå nu får det nog räcka. De var bara helt perfekta till min nya klänning. Man MÅSTE faktiskt ha ett par röda pumps, annars är man kass. 

Tänkte att huvudvärken kanske kunde släppa lite, men nej. Den vill bara inte. Den vill vara äcklig och påträngande. 

Ska fortsätta läsa en stund, sen gå och lägga mej så fort pappa har ringt om besked ifall jag kan ta bilen till jobbis imorgon. 

Det är fint när man kan börja se saker i livet som man uppskattar. Jag älskar att laborera med min egen hjärna. Möjligheterna är oändliga om man bara vet vilka knappar man ska trycka på. Jag har skaffat mej egenskaper som jag för tio år sedan innerligt önskade att jag hade. Jag ville vara tuff och frigjord, jag ville våga säga och göra som jag ville. Ville vara mindre svartsjuk. 

Jag började fundera mer på hur jag själv ville vara än på hur andra ville att jag skulle vara, och började därigenom sakta med säkert omforma mej själv till personen jag är idag.

De senaste två-tre åren har jag märkt att folk jag lär känna lägger märke till precis de egenskaperna som jag för tio år sedan så innerligt önskade att jag besatt. Då var jag en liten grå mus som helst av allt ville göra så mycket som möjligt för att märkas så lite som möjligt. Jag VILLE kanske visa att jag kunde svaret på den där frågan. Egentligen var jag nog lite stolt över att jag var den enda i klassen som kunde stava till "meteorologi" när vi gick i femman, men jag ville bara sjunka genom jorden när uppmärksamheten riktades mot mej.

Men jag önskade aldrig att jag var någon annan. Jag önskade bara att jag var en lite annorlunda jag. Allt det där lyckades jag med, samtidigt som jag lyckades behålla min inre kärna och det som gör mej till jag. Visst tappade jag bort mej själv på vägen. Flera gånger! Svek mej själv och andra, vem har inte gjort det? 

Men!

 Idag är jag en jävla amazon! Ingen får tala om för mej hur jag ska vara eller hur jag ska leva mitt liv. Jag tar åt mej av goda råd och konstruktiv kritik och gör mitt eget av det. Jag är inte längre rädd för att synas och höras. Blir inte längre osäker när någon höjer på ögonbrynen om mina åsikter och uttalandet. Jag är precis den jag vill vara. Jag har levt ett hårt liv som hela tiden varit kantat av psykisk sjukdom. Jag är mycket väl medveten om att jag idag har större självinsikt än vad de flesta har när de är 30-40. Och jag är så jävla stolt över det. Jag är så förbannat stolt över att jag kan sitta här idag, livs levande, med alla mina hundratals ärr på kroppen som bevis för kampen jag fört mot mej själv och säga "Jag är stark och jag är stolt och jag är förjävla awesome och ingen kommer någonsin kunna ta det ifrån mej."

Så jag fortsätter leva mitt liv precis som jag själv lärt mej att leva det. Struntar blankt i att jämföra mitt med andras. Just idag är jag nöjd, och det är den här känslan jag har kämpat i hela mitt liv för. Jag har kontroll.

Dom kan klaga om dom vill

jag har slutat att bry mej som sånt.

Jag är glad att jag finns till

det breddar upp min horisont. 

- Bob Hund

Bägaren har fyllts under några månader, och nu rann den över.

Det här var strået som knäckte kamelens rygg. Nu är det kokta fläsket stekt. 

Jag trodde jag sett tillräckligt stora svek. Tydligen inte. 

Nu är du död för mej, så som ingen annan tidigare varit. 

...and revenge is a dish best served cold.

"Du borde bry dej mer om dej själv", har jag alltid fått höra, eftersom jag är en sån som alltid brytt mej (kanske lite för mycket) om andra. Så jag började bry mej mer om mej själv, men på vägen tappade jag något som var väldigt viktigt för mej och jag tror att det var det som gjorde mej så himla bitter. 

Om man tittar djupt in i sitt hjärta och frågar sej själv: Vad gör mej glad? På riktigt alltså, vad får mej att känna mej varm i kroppen OCH VARFÖR?

Jag älskar att få andra människor att le. Gud, vilken fantastisk känsla det är. Särskilt de där leendena som kommer när något oförutsett händer. Genuin tacksamhet och lycka, det är något av det finaste som finns. Inte sån där tacksamhet som är påtvingad, som om man är SKYLDIG någon det där tacket. Utan det där tacket som kommer rakt från hjärtat, som man inte ens behöver säga utan det bara syns. 

En vän i gymnasiet nämnde i förbifarten att det fanns en väldigt gammal bok som hon hemskt gärna skulle vilja läsa, men hon kunde inte hitta den i någon bokaffär. Jag snappade upp det, och letade i tysthet runt ett ganska bra tag efter den där boken, och hittade den till slut på en liiiten liten hemsida som sålde antika böcker i ganska liten skala. Så jag klickade hem den där boken och gav den till henne, och jag kommer alltid att minnas det där underbara leendet som spred sej över hennes ansikte då. Av alla gånger jag sett henne le, så är det denna gången jag minns allra mest. 

Jag önskar att människor kunde lägga lite större vikt vid det som ser lite mindre ut för ögat, men som betyder lite mer för någon annan. Det här kom jag att tänka på häromdagen när jag pratade med min granne som kallas "Kattmamman", som jag nämnt här tidigare. Hon pratar väldigt mycket, och den här gången hade hon varit på netto och köpt kattmat, men hon hade inte så mycket pengar kvar av sin pension och allting har ju blivit så dyrt. Jag tycker att det är så fint att hon som är så gammal och skröplig tar hand om alla de här katterna och lever för det som andra tycker är så världsligt. Så idag gick jag över till henne med några kilo kattmat (jag beställer ju ändå hem åtta kilo i taget). Och hon blev så själaglad så hon fick tårar i ögonen, och jag ville nästan gråta en skvätt själv när hon tog en näve torrfoder och slängde åt en av de lite skabbigare katterna (som fräst åt mej i trappen) och sa: "Se här Casper, nu klarar vi oss tills pensionen kommer!"

Och så vände hon sej till mej och sa att hon ville absolut ge mej något tillbaka, men jag tyckte ju att jag redan fått en jättefin almanacka och det räckte väl? Och hon var så himla glad, den lilla skröpliga damen, och när jag satte mej på huk så kom Casper fram och ville bli klappad, han som fräst åt mej bara tio minuter tidigare. 

Hon tackade mej säkert femton gånger under de tjugo minuter vi stod och pratade i hennes trapp, och det värmde mitt hjärta så himla mycket. 

Och jag skriver inte detta för att få bekräftelse på vilken fin människa jag är. (fast lägg gärna en sådan kommentar i kommentarsfältet, lite bekräftelse har väl ingen dött av?)

Det är bara en liten vädjan till någon att göra något litet som skulle betyda mycket för någon annan. Skit i alla jävla alla hjärtansdag-presenter! Låt det komma från och till det riktiga hjärtat istället. För det är där den riktiga kärleken finns. 

Vi tänker oss att Facebook är en fest. En fest på internet där ALLA är bjudna. Du har skitmånga kompisar, och du kan få information från alla på väldigt kort tid, åtminstone alla som väljer att dela med sej av den. Det finns ju givetvis de där som alltid står i hörnet och kikar lite blygt på hur de andra gör. Som hellre övervakar, som inte har ett riktigt behov att interagera. 

Sen har vi de som alltid pratar om sitt liv. Vad andra tycker är spännande är för dessa personer HELT ointressant, sålänge de får visa oskarpa bilder på sin katt när den sover, eller sin bebis när den är lite sjuk, eller sitt nya sängöverkast. 

Du har också den där slibbiga killen som ingen känner, men som försöker ragga på alla tjejer oavsett hur de ser ut eller beter sej. 

Alla har sin plats här, det är som ett eget litet ekosystem. Och alltid finns det någon som stör sej på något. Det finns alltid någon som försöker tvinga på alla sina åsikter - men yttrandefriheten gäller väl även för dessa? Hur mycket vi än stör oss på dem. 

Det finns några frågor som inte har några riktigt tydliga svar, men som jag vill lyfta fram. Internet är ju trots allt inget naturligt sätt för oss att umgås. 

Vart går gränsen för den personliga sfären? 

För mej finns det egentligen ingen personlig sfär på internet, förutom det som står under lagen. Man får inte lov att stjäla andras material, etc. Man får inte hota och trackassera folk, etc. Resten är fritt rum. Det är lika fritt som luften! 

Man stöter ofta på folk som skriver "du måste hålla dej till ämnet, det här är min tråd" eller "tänk på vad du skriver här, det här är faktiskt MIN sida". Så är det offentliga sidor. Ni har ingen personlig sfär på de här sidorna, det accepterar ni när ni går med. Vill ni ha en sida som är er, där ni kan styra vad som skrivs så finns det oändliga möjligheter. I den här bloggen t ex så har jag valt att få godkänna inlägg innan de postas. På så sätt har jag lite kontroll. Det är också därför jag väljer att skriva mer här än på facebook. Samtidigt, så så fort jag postar det här inlägget så är det i det offentliga rummet. Det enda jag kan styra är vad som kommenteras I DEN HÄR BLOGGEN. Om någon skapar en tråd på flashback där de har åsikter om mina inlägg, so what? Jag lämnade ut mej i det offentliga rummet. Jag får således "stå mitt kast". Vilket leder mej in på nästa punkt.

Får man säga vad man vill till vem man vill på internet bara för att yttrandefriheten finns?

Man kan inte styra vad folk skriver på internet, lika lite som man kan styra vad folk pratar om i fikarummet. Hur man ska bete sej är och kommer alltid att vara en subjektiv fråga. Men NEJ, man får inte säga vad skit som helst. Man får - som tidigare nämnt - inte hota, trackassera, hetsa mot folkgrupper... Bara för att vi sitter bakom alias och anonymitet så betyder inte det att vi automatiskt kan släppa på all form av mänsklighet. För gärna diskussioner. Var arga, använd caps lock, argumentera ... men pretty please: personliga påhopp är SÅ five minutes ago.

Hata lite mindre, förstå lite mer. Vi kan ALDRIG bestämma över vad andra tycker och säger. Tänd inte på alla cylindrar bara för att någon inte tycker som du. Strunta i kommentarer som inte fyller någon mening, lyssna inte på kontraproduktiva inlägg. 

Så kommer internet bli en bättre plats. Och framför allt: sprid mer nätkärlek!

...och tävlingen ja. Den gick inte särskilt bra. Det är lite surt att få 69 poäng när 70 är godkänt, men vi förtjänade faktiskt inte högre poäng än så. Eftersom jag är i en sån formsvacka så blir jag lättstressad och otydlig, och vi drog på oss fantastiskt många slarvfel pga det. Hoppas på bättre samarbete i Höganäs om två veckor. 

Försöker hitta mej själv i det här värdelösa tillståndet av ångest och ensamhetskänslor. Skrämmer ihjäl mej själv på olika sätt, när jag tänker på vart och står och var jag är på väg. Och när jag tänker på att vända om så skrämmer det mej ännu mer. Då skulle jag bara bli ett tomt svart hål. Igen. 

Ska slockna på soffan en stund nu, så det snart kan bli en ny vecka för den här har fan varit helt åt helvete. Om jag orkar så kanske jag börjar med lite övningar jag lärde mej i gruppKBTn på BUP när jag var sexton. Kanske. Om jag tycker att det är värt det. Om jag tycker att jag är värd någonting över huvud taget. För just nu känner jag att det enda jag är värd är att faktiskt må som jag gör just nu. 

I've waited hours for this,
I've made myself so sick,
I wish I'd stayed asleep today.
I never thought this day would end,
I never thought tonight could ever be
this close to me

Tävling idag, och jag är supertaggad! Loppan not so much, hon ligger på sin filt och tittar surt på mej när jag stirrar omkring för att dubbelkolla våra papper (som jag gör inför varje tävling, trots att jag hade med allting sist och inte har rört tävlingspärmen sedan dess).

Vi är 26 startande i min klass och jag och Loppan är först ut. Får se hur det påverkar, vi har alltid haft runt 20 starter före oss tidigare..

Har gått för den här domaren en gång innan, och tyckte då att hon gjort en lättföljd och lagomklurig bana, utan uppenbara fällor. Hoppas det är nägot liknande idag...

Om någon känner att det skulle varit kul att åka och titta på rallylydnad idag, så börjar min klass klockan 11:00 på SBKs Malmöavdelning. ^^