"Nu ringer du mej! Och där med basta!", beordrade jag min vän, för att rädda henne från misär, galenskap och återfall. Vi pratade, och jag skällde inte, men använde den "allvarliga" rösten (mellan skratten). 

Vi är stjärnor och himlar och fucking fantastiska. Jag har sagt det förr - man får . A L D R I G . lov att låta någon få en att tro att man är en mindre människa. Vi vill leva i våra bubblor, vår felfria fantasivärld där allt är regnbågar och fina människor - och det KAN vi också om vi bara sparkar ut alla dumskallar. Ut ur min fucking bubbla ditt svin, du tillför bara bajs, du förtjänar inte att vara här. F U - H U C K . Y O U ! ! 

Årets första tävling bjöd på både dubbel debut; fortsättningsklass och ridhustävling. Jag och Loppan har aldrig gått en bana i ridhus (bara tränat lite moment) så jag hade inga jättehöga förhoppningar. Kunde konstatera att det var hyfsat svårt att lägga upp uppvärmningen eftersom vi inte kunde ha full koll på vilket ekipage som var inne. Detta ledde till att vi förmodligen övervärmde, och väl inne på banan var hunden något trött och ofokuserad. Det i kombination med att jag inte var tillräckligt tydlig i mina tecken (pga nervositeten, antagligen), gjorde att det blev som det blev. Tredje skylten "helt om vänster" lyckades jag snubbla över Loppan, och där tappade jag allt fokus själv också, och blev osäker. Resten av banan kändes allting segt, jag fick inte mej själv att fungera riktigt, vilket fick Loppan att stå emot lite grann och inte riktigt hänga med så mycket som jag önskade. Trodde absolut att vi fått MINST tre -10 för fel utförd övning, för att jag tyckte att allting kändes så slarvigt, och när jag gått igenom allt i huvudet så kändes det som att jag skulle kunna vara nöjd ifall jag fick 50 poäng totalt. 

Dock!!! När resultatet kom hade vi lyckats få ihop 88(!!!) poäng och slutade på åttonde plats av 32 ekipage. 

Alltså: Årets första tävling, vår första tävling i ridhus och vår första start i fortsättning plockar vi även vårt första kvalificende resultat i klassen. YES!! Nu är vi mer taggade än någonsin. Ska bli fantastiskt kul att komma igång på riktigt när säsongen startar.

Hemligheten med att finnas där för människor man tycker om, är att ibland behöva offra en jävligt stor del av sej själv för deras skull. Jag önskar jag kunde ta all din smärta och lägga den på mej istället. Problemet är att jag redan känner så mycket, utan att något av det lättas från dina axlar. Det är frustrerande att florera i kulissen, att stå helt maktlös och bara se på när människor tynar bort framför en. Det enda jag kan göra är att själv må bra och vara så lite börda som möjligt, men det blir så lätt en lögn. 

Försöker vara noga med att balansera nu, men det är mycket annat som blir lidande, eftersom jag inte kan fokusera på så många olika saker samtidigt. Det jag berättar blir en bråkdel av hur det egentligen är - det är så det blir ett jävla jojande med känslor. Jag önskar att jag kunde göra så mycket mer. Önskar att jag kunde få dej att le, skratta och må lite bättre. Önskar att jag kunde ta bort allt jobbigt från dej. Jag önskar att du lät mej vara din fristad, vi kunde vara här hemma och bara dricka kaffe och röka och prata om roliga saker. Skratta, glömma bort världen, baka kanelbullar eller vad fan som helst. Ladda batterierna och le, sen komma tillbaka till verkligheten med ny energi att ta tag i allt som är jobbigt. 

Istället måste jag stå i skuggan och se på, undra hur du har det, och hoppas.

Jag skulle gärna hjälpa dig upp och kunna lysa upp den väg du springer
om jag kunde vagga dig varm och lugn
jag har nog samma röst och bor i samma land
med samma klockor som ringer
du går inte ensam genom dunkla rum

Det är jobbigt när ångesten slår till sådär paralyserande. I tisdags låg jag på golvet brevid sängen jättelänge och kunde inte förmå mej att ta mej därifrån. Många gånger när jag kommit hem från jobb och inte mår bra, så har jag kunnat bli sittande i bilen i en timme, bara för att det är en alldeles för stor ansträngning att bara knäppa upp bilbältet när trycket över bröstet är för mycket. 

Imorse fastnade jag på golvet i badrummet. Satt där tills elementet lämnade djupa märken i ryggen, och fötterna domnade av kylan från klinkersgolvet. Jag skulle ju bara duscha! 

Undrar verkligen hur många timmar jag spenderat genom livet med att bara sitta/ligga stilla och stirra rakt ut i tomma intet. 

Blev inte alls som var planerat igår! Vi förfestade här hemma, jag, Annica, Malin och Emma. Sen skulle de dra ut - helt enligt planerna. På något vänster lyckades de dock få mej att gå med på att följa med, typ tjugo minuter innan bussen gick. Jag slängde på mej andra kläder, slaskade på horsminket och drog på heelsen. Så tog vi taxi till KB. 

Väl där var det sjukt mycket folk, och svinlång kö, men eftersom vi är pro så svassade vi förbi kön och gick - som vanligt liksom. Awesome. Artonårsgränsen på fredagar gör verkligen det stället till ett helt annat ställe än vi är vana vid. Alla miljoner folk som är där är ju för fan knappt förlösta. De ser ut som barn, och ingen är ett dugg trevlig. Ingen KB-feeling över huvud taget. Ledsen chey. Jag och Annica tog bussen hem tjugo i tre. 

Inte direkt bakis idag, men var nog rätt full igår eftersom jag tydligen suttit och rökt framför datorn. Aska överallt...

Sms från Malin: 

"Går om ca 5 min!"

20 min senare: 

"Går nu HEHE"

VISSTE att hon inte skulle gå om fem, haha. Efterbliven vän <3 Kärlek. Mina kära tösabitar kommer hiiiit och leker förfest, sen drar de ut och jag stannar hemma. Så kan det vara ibland.

Men jag har iaf shoppat idag, så jag är nöjd ändå. Tack vare min sminkguru Lina, har jag nu äntligen införskaffat ett ordentligt puder och i sista sekund fått tag i Isadoras limited-edition nagellack North Star. FANTASTISKT!! 

Ett nytt skärp, samt leggings på extremrea fick också slinka med.

Har tillbringat morgonen hemma hos Annica (skräll?). Druckit kaffe, spelat quizkampen och skrattat som fan. Åh vad jävla fint. Känner mej fortfarande mentalt utmattad efter gårdagen, och behövde verkligen lite lättsamhet med min bästavän. <3

Bjuder på denna.

Laddar energibatterierna idag. Drälla runt lite med Jeanette, käka middag hos mamma och pappa och sen leka förfest med Annica och Malin ikväll. Känner att utgång inte riktigt är det lämpligaste jag kan göra just idag, med tanke på min emotionella instabilitet (känner mej så jävla mogen som lyckas fatta ett sånt beslut), men eftersom Malin kind of åker till typ Amsterdam jättelänge, så är det jätteviktigt att jag hänger med en stund ikväll iaf. Så det så. 

Nån stans under dagen ska jag också hinna göra vad jag måste i stallet, och sen duscha också.

Love like ours could never die with years! 

Idag har jag gjort genombrott. Efter åtta år inom psykvården lyckades jag äntligen berätta om en rad jobbiga händelser jag varit med om, som endast ett fåtal av mina närmsta känner till. 

Jag tog upp det med min samtalskontakt, berättade allt som hänt, hon ställde jobbiga motfrågor som jag svarade ärligt på och jag målade upp allting så levande jag kunde och orkade. Det kommer vara en lång väg att gå för att bearbeta det här. När jag för första gången berättade för en vän så hade det gått så lång tid att det kändes som om det var någon annans historia jag berättade. Jag har förringat och distanserat något kopiöst, men nu är det dags att ta tag i saker. Efter fyrtiofem minuter av det mest känslomässigt utvikande samtalet jag nånsin haft, kändes det som om jag inte hade andats alls. Var illamående och darrig när jag pratade i telefon efteråt, men ändå stolt över mej själv. Nu är det ute. Nu är en bearbetningsprocess igångsatt, nu kommer jag få hjälp att ta mej igenom detta och kanske till och med lära mej hantera och komma över de men jag fått. 

Vill ännu en gång passa på att tacka alla fantastiska underbara människor som gör det möjligt för mej att leva idag. Jag är skyldig er så mycket, varenda andetag är tillägnat er. Ni som lyssnat på mej, stöttat mej, hjälpt mej, kämpat för mej, gett mej mentala käftsmällar där det behövts. Ni som låtit mej gråta i er närhet, som suttit här hemma med mej, som hjälpt mej att utvecklas och varit min styrka. Alla som nånsin varit en del i det här. 

Och ni som är här nu, ni med era telefonsamtal, era varma ord, kärlek, omtanke, vänskap och närhet. Tack för att ni får mej att våga och orka leva varje dag. Jag älskar er av hela mitt hjärta och jag önskar att jag kunde göra mer för er, om så bara en liten del av allt ni gjort för mej. 

Kan bli så jävla sentimental emellanåt. Jag vet att jag kan vara riktigt kass på att visa hur mycket jag älskar er, men ni ska fan veta att det är precis det jag gör. 

There isn't any yesterday, tomorrow starts a day away

This here and now with you is how always should always be

(Det här inlägget blev inte alls vad jag hade tänkt att det skulle bli, planen var att öppna mer, kanske till och med berätta, men så naken kommer jag kanske aldrig vara redo att bli. Åtminstone inte idag. Idag nöjer jag mej med att vara stolt, nöjer mej med bekräftelsen jag fått från mej själv och de vackraste av människor. Man ser alltid bara toppen på isbergen, så är det med allt. Ingen kan blotta allt.)

Nu ska jag titta på Ponnyakuten och äta broccoligratängen som jag lagat.