Häng kvar lite till, jag lovar dej släppa taget om min frihet, om min tid. 

Häng kvar lite till, jag lovar dej jag kan glömma, och för din lögn göra mej blind. 

Solsken! Pirr i magen. 

Idag är det ett år sedan jag flyttade hit. Hit till den här lägenheten. Till lugn, trivsel och harmoni. Här slipper jag vara rädd för att gå ut, slipper bli kallad hora eller annat trevligt, slipper bli väckt på random tider av bussar, grannar, idioter. Här kan jag sova. Jag kan gå ner i källaren utan att vara rädd. Jag kan boka en tvättid och tvättstugan är faktiskt ledig när jag kommer dit. Inte en enda gång har det varit inbrott i mitt förråd. Min cykel har inte blivit punkterad. Ingen har slängt sopor utanför min dörr. Ingen ringer på min porttelefon om nätterna (mycket eftersom jag inte ens har någon). Ingen bråkar och skriker i trappan. Här finns inga hundar som springer lösa och bråkar med Loppan. Jag får vara ifred. Jag kan ta hit vem jag vill utan att det ifrågasätts. 

Jag är trygg här, och här trivs jag långt in i märgen. Det här är det bästa hem jag nånsin haft.

Saknar dock "GrAnnika" och våra kvällspromenader och kaffestunder!

Idag är jag genuint lycklig. Av flera anledningar. Tillfreds, så gott som. Oroar mej inte ens. Sjukt!

Insåg nyss att jag dubbelbokat. Trodde inte att man kunde lyckas göra det så långt som ända fram i maj. 

Nån gång i juli förra året bestämde vi datum för våra rallytävlingar på klubben, den ena då 18e maj. Jag har lovat dyrt och heligt att jag ska skriva, eftersom jag är den enda från vår klubb som kan göra det, iom att L&L är de enda som kan sitta i sekretariatet. 

Samtidigt så har min kollega och vän lyckats planera in sitt bröllop exakt den här dagen. Detta måste jag givetvis gå på! Lyckligtvis är bröllopet på eftermiddag. Så jag SKULLE  säkert kunna skriva i de första klasserna på förmiddagen, sminkad och klar, och ha med ett ombyte till brukshundklubben och typ i sista minuten byta om och köra som en liten idiot till Dalby för att gå på bröllop. Damn vilken bra plan! 

Jag måste bara komma ihåg att inte glömma bort den här dubbelbokningen nu!

Den här dagen (idag då) har för övrigt varit oförskämt mysig. 

Så var det det här med att tvinga i sej frukost, trots bristen på aptit. Flingor, youghurt, proviva och kaffe. Så jävla duktig jag är. Har varit ute med hundarna i solen och minusgraderna, de är fortfarande trötta sen igår när Elin och Nellie var här. Sting intog soffan omedelbart efter att vi kommit tillbaka nyss, och ser ut som om han tänker ligga där resten av dagen. 

Själv tänker jag försöka vara lite produktiv. Kanalisera lite positiv energi genom att städa och bara lyssna på jävligt bra musik. Drunkna i The Cure, Phoenix och Mew. Inga krav eller måsten idag, bara chillerimys. Behöver lite återhämtning och balans efter de senaste dagarnas humörsväningingar. Sovit dåligt inatt (också..), men lyckats sortera lite i känslorna och känner mej hyfsat rationell igen. 

Är btw lite stolt över mej själv för att jag nog lyckades reda ut allt otalt med Z igår, utan att bli arg. Han fick visserligen påminna mej ibland, när jag började dra lite åt fräs-hållet. "Du sa ju att du inte skulle bli arg!" Hoppsan. Just det. Andas. Börja om. Bra träning!

Ville verkligen gå ut ikväll, var ändå helt pepp trots att jag var supertrött. Det kommer fler kvällar. För första gången på länge kände jag mej riktigt snygg. Fan vad snygga vi var idag, jag och min bästavän. Blir så jävla varm i hjärtat av den kvinnan alltså! <3 Annicaaaa!!! I love you! (Nej, jag är inte full.. men jag önskar jag var.) High heels-stövlar, jeansshorts och skinnjacka gör något med självförtroendet.

Känner mej så fucked up jävla trasig ikväll ändå - alltså är det ens okej? 

Jag lärde mej vad lurad betyder, och hur ont det gör. 

Allt hänger på det där nu. Äckligheten sprider sej som en jävla löpeld genomkroppen, och nu när jag inte kan gråta längre, så får jag välja att skratta åt det. Känner mej maniac. Ska ta ett glas vin till, en cigarett, och sen gå och lägga mej. Hundarna är helt utslagna, och det i kombination med den sena kvällsrundan kan nog ge mej en fin sovmorgon. 

Idag skålade vi i öl för krossade hjärtan. 

Kommer snart få ett fucking psykbryt på ignoranta människor alltså. Rubbar mina cirklar. Säger snart upp kontakten med hela världen. Utom Annica. 

F U C K . Y O U . D R A . Å T . H E L V E T E ! !

Ambivalensen slår hårt ikväll, tillsammans med alla andra jävla äckliga känslor på en och samma gång. 

Svag. Man får inte lov att vara svag, äcklig. Komplex tar över helt, och allting faller. Springer in i väggen gång på gång på jävla gång. Panik av blotta tanken på fysisk kontakt, men skriket kvävs halvvägs ut. 

Det kryper i ryggraden och jag försöker vrida på nacken för att få bort obehagskänslan. Vem försöker jag lura? jag kommer aldrig bli normal. Jag kommer aldrig klara av att låta någon röra vid mej utan att känna mej äcklig, eller skrämd eller bara vilja fly långt, långt bort. 

Du förstår inte. Det handlar inte om att jag är "lite deprimerad". Det handlar om att jag är förjävla trasig, mitt rep är så fullt av knutar att det inte ens är ett rep längre, bara en jävla hög med knutar och det är omöjligt att säga var allting börjar. Det går inte att rädda människor som mej. Det går inte att stå ut med människor som mej. 

Trasig inifrån och ut, kropp och själ full av ärr. Jag ser ju för fan ut som en jävla trasdocka - vem kan någonsin älska någon så destruktiv? Rädslan, skammen och tvivlet bosätter sej i mej ikväll, håller mej sällskap, skriker i mitt öra, river i min bröstkorg. Och jag blundar, accepterar, förlorar mej i försoning. Bortom all räddning, men det är liksom så det är. Det går aldrig över. Helt enkelt.  

Just try to see in the dark,
Just try to make it work,
To feel the fear before you're here.
I make the shapes come much too close