Fuckupkänslan när man vaknar och inser att man inte ens sovit fyra timmar. Orka. Satt uppe och pratade med Jimmy i telefon till nästan halv tre. Ska gå och lägga mej igen nu, eftersom youtube ändå har hängt sej. På ruggigt dåligt humör också. Planen var väl egentligen att få stallet avklarat innan jag ska till min samtalskontakt, men jag skiter faktiskt i det. Ska sova bort halva den här dagen så tiden kan gå lite fortare. 

Flööööööö. 

I thought about this for a long time
I never had the chance to try and make it better
My heart is waiting for a new you
And there's no other option on the schedule

Har tillbringat större delen av kvällen i soffböghög med Loppan och Calisi. Antingen sovandes eller läsandes A Storm of Swords. 

Var hos Zolle i två omgångar idag och drack "kåckuskaffe" (FUCK vad den killen har talfel alltså, tog en efterblivet lång stund innan jag fattade. Han ba: "KÅCKUSNÖT!!" ..... the fuck?!!). Jättekonstig grej, men jävligt gott ändå. Längesen vi sågs också och jag ville slå honom lite för att han ditchade mej ett tag, men när jag såg hur biffig han har blivit, så insåg jag att det nog skulle vara en helt värdelös idé. (Få nu inte hybris om du läser detta, för SÅ biffig är du inte, bara biffigare än jag, vilket iofs inte är någon jättebedrift...)

Känner mej inte alls redo för tävlingen på söndag, men det gör inte så mycket.

Ska kolla JennaMarbles-klipp tills jag stupar. Nöjd!

Äntligen kom den - gråten. Jag har mått så fuckupdåligt idag, ångesten har tryckt värre än fan. Jag låg på golvet i sovrummet i någon timme i eftermiddags, bakom sängen, gömde mej bakom gardinen, ville försvinna. Lyckades kravla mej upp i sängen framåt kvällen och somna under en filt. Sen ringde J, och jag pratade en stund med henne och till slut började jag gråta. Och jag grät och grät, snyftade och hulkade tills jag knappt kunde andas. 

Ringde Annica sen, och hon kom hit snabbt som fan och har tagit hand om mej hela kvällen. Suttit med mej i soffan och pratat och bara varit bäst som vanligt. Jag är alldeles rödgråten och utmattad nu, men lugnet har lagt sej i bröstet igen. Jag behövde detta. Som fan. 

Ser lite klarare nu igen. Det finns en mening med allt. Alla beslut är bra beslut, och jag har fattat en rad beslut ikväll. 

Har ramlat in i något gråtkomplex. Det äter mej sönder och samman och jag har börjat röka alldeles för mycket i ren frustration. Min hjärna spinner helt egna historier och teorier om hur saker fungerar, och när jag berättade för Hannes stod han som ett jävla frågeteckan och fattade noll. Jag fattar inte heller, men ingenting är i synk för tillfället. Allt flyter ut, faller isär spretar åt olika håll och jag hittar inget sammanhang i varken tankar eller känslor eller fan och hans moster eller vilket jävla skit som helst. 

Slutar hoppas här och nu. Klär mej i ytterligare ett lager hud och tätar muren lite. Orkar inte mer, orkar inte tänka, orkar inte känna ett jävla skit längre, orkar inte bry mej om någonting alls. Det gör för ont. Det gör för jävla ont och jag klandrar ihjäl mej själv för att jag lät mej hamna här igen. Men det är fan inte mitt fel! (Fast jo, lite.)

Oh, please don't ask me who I am, or when and where my life began

Or why I ended up like this, or how

Don't ask me what I was before, if I was anything at all

Its nothing you can know about me now

Om du vill ha mej - nu kan nu få mej så lätt. 

Självhatet är maximalt. Patetiskt. Tvi.

Hur gullig liten Alex-kompis har man när man får ett sms med texten: 
"Utifrån min analys aka din blogg har något hänt? Prata? :)"

Kärlek. Har jag nånsin nämnt att mina vänner är så jävla fucking awesome? <3 

Imorgon bitti så FORT jag vaknar ska jag springa hem till Annica och koppa kaffe, på tal om awesome vänner. 

Knarkar ihjäl den här låten för tillfället:

I was on my way, I swear 
But I took a wrong turn, there 
For I zigged when I should have zagged 
It's a somber turn out tonight 

Kraschen kom som ett brev på posten. Givetvis skulle det goda humöret inte hålla hela dagen, det är ju så det funkar. Åh, vad mycket gråt som vill ut nu. Vill bara gråta ögonen ur mej, ligga i fosterställning tills jag somnar av ren utmattning. Är det verkligen medicinerna som gör att jag inte kan? Det är så sjukt att känslan är så nära, men det ändå inte kommer bara. Äckligt. 

Allt är så jävla äckligt och vidrigt. Nu sitter jag här igen, rabblar mina mantran i huvudet. Ser allt som lögner, ser alla faktiska lögner så tydligt. Frossan jag alltid får när känslan av svek tränger sej på. Så extremt påtagligt. 

Lita aldrig aldrig aldrig på någon. Aldrig. Vidrigt. Äckligt. Usch. 

Här stänger jag av mej själv. 

AAARRGH!!!! Jag känner mej verkligen som en naiv, blåögd, blåst TÖNT!!! 

Maybe you all would consider it a joke if I said that I hate myself? 

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake. 

Don’t pull the carpet from under me

Indifference is killing me

Am I wry? Oh, my fallacy

Fallacy in my words, am I wry?