Skulle ha varit på väg till stallet för tre timmar sen, men det blev liksom inte riktigt så bara. Sprang till Annicas undsättning med en nutrilett-shaker fylld med kaffepulver. En timmes ältande där, vilken fantastiskt fabulös vän jag är som får min lilla bästis att se på livet ur en annan synvinkel. Ikväll är det konsert på Debaser för vår del, och då får man bara inte vara opepp!

Hannes ringde sen också, pratade med honom en lång stund när jag kommit hem. Han tvingar mej att ta av min mentala cykelhjälm (vilket jag själv sa senast igår att jag ska göra) och se saker för vad de faktiskt är. Ååh jag är så dum i huvudet alltid, pallar ej. Mihihiiiw <3

Dags att bryta mönster, det har vi sagt så många gånger, du och jag och våra sargade hjärtan. 

Vi är trasigheten och modet, vi är den förlorade stoltheten och ikväll ska vi dricka så jävla mycket vin.

Har ägnat en stund åt att göra en Partypepp-lista. 

Som att jag går in i ringen igen och sänker min gard 

Som att jag envisas med att samla på blåmärken

Som att jag har blivit stångad utav galenskap
Som att jag har drabbats igen och inte kan göra nåt åt det
Som att jag verkligen har försökt förinta sånt jag består utav
men som att jag ändå kommer att krossas mot dina läppar
Som att jag ändå kommer att komma av mig i dina andetag
För det är som att nåt har vaknat igen där inne
och som att jag bara måste få dela med mig av mitt vansinne

(För det är som att jag inte kan säga till dig som det är
men som att det ändå är jävligt tydligt att jag vill ha dig här)

Och efter allt som har hänt,
alla dagar jag kastade bort
är jag stark, och jag vet
att jag lärt mig en del
Låt mig bara få visa dig nu

Och efter allt det jag gjort
då jag inte förstod vem jag var
är jag här, i min kropp
och det enda den minns
är en längtan att helas igen

Idag tar jag en sista kort nostalgitripp, innan jag tänker släppa taget och se framåt igen. 

Lyssnar på Tommy Nilsson - ja, så långt bak gick jag i registret. Albumet Så Nära, från -96. Skapar andra minnen i mitt huvud, ser på livet med så öppna ögon som jag gjorde då. Slutar önska att jag kunde se på kärlek som något oskyldigt vackert, och bara gör det istället. Allt har varit så svartmålat för mej, och när jag idag fick reda på att en av mina vackraste vänner haft det betydligt svårare än hon gett sken av blev jag bara förbannad. Det var alldeles för mycket fruktansvärda historier att få höra på alldeles för kort tid.

Man får inte lov att vara elak mot människor som inte förtjänar det! Man får inte lov att tro att man äger någon annan, man får inte lov att styra och ställa över folk som älskar en. Vad fan är det för fel på folk?! Måste man vara så jävla patet, hur kan man ha så stort hål i huvudet? Vart kommer alla dessa idioter ifrån? Får man lov att klösa ut ögonen på någon om man verkligen, verkligen vill? Jag har miljoner frågor, och ju fler jag ställer, desto mer förbannad blir jag bara. 

Och det var inte ALLS detta jag skulle skriva om egentligen, jag blev bara jävligt upprörd över hur fucked up allting kan vara. 

Visst önskar jag att allting var lite mindre komplicerat. Men varje gång jag önskar bort något ur mitt liv, har jag alltid någon fantastisk vän som säger den där klyschan som är så sann: 
"Men du .. om det inte hade hänt, så hade du inte varit den du är idag."

Och det låter så töntigt, men det är så jävla sant! Förstår inte hur jag lyckas se allting så annorlunda nu, mot för bara ett halvår sen. Så mycket klarare. Jag har ömsat skinn. 

Och imorgon ska jag och min bästa jävla Annica gå och se The Royal Concept på debban, och det kommer bli fett med asbra!! Fy fan vad jag ska njuta av nuet nu, för jag vet att dagen kommer komma när jag sitter och läser de här blogginläggen och önskar mej tillbaka hit, till just denna tiden. Och då vill jag veta att jag verkligen levde den.

En liten insikt. Om hur man är som människa, om hur starkt ens trasighetsradar blinkar och man följer den blint, utan att ens tänka. Hur kunde jag vara så dum så att jag litade på mitt eget omdöme? NÅGOT borde jag väl ha lärt mej av livet? T ex: får du en impuls - gör tvärt om. En enkel läxa att lära. Men nej...

Som en målsökande missil inställd på det som garanterat kommer göra mest ont.  Jag kan lika gärna börja skratta åt eländet i förebyggande syfte, innan jag krossas mot marken. För att krossas är den enda garantin. Men det är okej, jag har varit där så många gånger, att jag kan börja klättra den där trappan med förbundna ögon så fort jag kommit mej för att borsta smutsen från knäna. 

Är så fylld av kärlek som jag känner att jag bara måste kasta på någon, så jag sitter och nostalgiar även ikväll. Hittade Emelys gamla bilder från september 2006. Bilderna när hon kysste mej där i parken och hon var det vackraste jag nånsin sett och det mjukaste jag nånsin känt och nånsin kommer känna igen. Det året var ett jävligt kärleksfyllt år. Det var året då allting hände, året då livet började kan man säga. Det var en underbar revolt, alltihopa. 

Min första festival och frigjordheten den medförde.

Linda lärde mej leva, och klippte av mitt långa hår på kuppen.
Johan piercade min läpp, fick mej att skratta på nytt och var min trygga punkt.

Emely som jag var så förälskad i höll min hand och kysste mej när någon piercade mitt öra utanför The Tivoli i Helsingborg. Det gick rykten om oss, och jag njöt av att höra dem trots att inte hälften av dem var sanna, men mitt hjärta flimrade varje gång hon sa att jag var vacker: 

"du är vackrast i hela världen, och du borde inte må såhär. jag önskar dig allt det bästa i hela världen, du förtjänar verkligen någon underbar människa...för du är så fantastisk och speciell."

Och jag sitter här och tänker tillbaka på allt det där, för att känslorna jag har nu är för mycket, för stora. Det svämmar över när jag tvingas rikta om, när det inte får komma fram på rätt sätt. 

Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sej dit. 

Den eviga längtan efter att få falla fritt, men varför har det alltid varit lite min grej att vara förälskad i smyg, i omöjliga människor? Det är väl därför jag kommer att tänka på just Emely och Johan när jag känner såhär..

Men vi är inte arton år längre.

Keep on making the same mistake

keep on aching the same heartbreak. 

<3 <3 <3 

Saknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknarsaknaross. 

Kanskje du ikkje fins lenger

kanskje det e håp
Kanskje du ikkje tenker på meg heller...

Här skrev jag ett långt och detaljerat inlägg (som jag tog bort) om en gammal vän jag saknar otroligt mycket. Jag hittade det här urklippet från msn på mitt gamla dayviewskonto. 

Den där känslan letade sej fram igen. Hur han var allt jag hade, hur jag gjorde honom till min enda fasta punkt. Hur jag stack hemifrån och tog tåget till Ängelholm trots att mina föräldrar förbjudit mej att lämna huset, bara för att jag inte stod ut med någonting annat än att sitta med honom, inlidad i täcken på ett tak, och kedjeröka nätterna igenom. Vi var kärleken personifierad, vi älskade som bara vänner kan, vi var siamesiska tvillingar. 

Och plötsligt gjorde minnena alldeles för ont, och nu vill jag bara gråta. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna sammanfatta det där året då han var mitt livs medelpunkt, min räddning, min ledande stjärna.

Men jag vill inte minnas slutet. 

Jag tror aldrig jag talade om hur mycket du betydde för mej, och om jag nånsin får se dej igen, så lovar jag att göra det. Förlåt mej. 

Hundra procent tillägnad dej: 

Jag kastar bort råd 
Jag låser in febern I sin bur 
Jag kräver bara evigt rus 
Vid avgrunden ett ljus 

Jag tar fart.