Inte ett dugg bättre idag. Inte ett jävla dugg. Ångestdrömmarna har sabbat sömnen hela natten. Känslan av pateti har varit alldeles för stark. Jag var på knä igen, grät, bad om ursäkt för något som inte var mitt fel. Sa alldeles för mycket, gav bort mej själv igen. Så som jag sa att jag aldrig mer skulle göra. Det är inte rättvist att scenariot spelas upp gång på gång om nätterna. Nu med en annan huvudperson, en jag absolut inte vill förknippa med det. Det är så fel! 

Min hjärna förstör mej, minnena motverkar min utveckling för tillfället. Illamåendet lägger sej som ett dis över allt som skulle kunna vara fint. Inget här är heligt mer. Att vakna med blodabstinens är inte en alldeles fantastisk start på dagen... 

Ge mig en chock
Slå mig med häpnad nu
Försök med något
Är du beväpnad nu?
Gör ett hål i min tunna hud
Gör ett hål så någonting rinner ut
Jag är så fylld av allt som händer här

Ge mig en paus
Fyll mig med tystnad nu
När allt är kaos
Ingen orkar lyssna nu
Vill ni veta hur jag står ut
Jag möter isen med feberhet hud
Jag blir så sjuk av allt som händer här

I någon sång någon gång
Ska jag berätta allt

Uuuuh, vill bara ta bort ångest och abstinenser. Tanken var att se nån film, typ Coyote Ugly, tillsammans med min huvudvärk, men det verkar inte riktigt gå som jag tänkt mej pga den tekniska faktorn. Faanhelvete. 

Fanfanfanfanfanfanfanfan. Hatar den där ensamma känslan. (Går aldrig säker, går aldrig fri, kan aldrig nånsin andas ut.) 

Hetslyssnar på Charta 77 och Wilmer X, åh jösses, ge mej nåt som känns! Det är ju rena lögnen att klara av något alls, och suget efter att klyva hud är så starkt. Fortfarande, efter så lång tid, det är ju patetiskt. Men ett löfte är ett löfte, och jag har avlagt flera dumma, korkade, idiotiska, äckliga löften om saker som ska låtas bli. Fröken Duktig. Tvi!

Faanvadäckligt. Vidrigt! Tvi! Usch. Faanhelvete. 

Snälla förklara

att solen, trots moln, 

alltid går upp. 

Det här är jag som står på egna ben. Det här är jag när jag inte längre ber om hjälp. Jag vill inte ha nån jävla hjälp. Snälla, sluta lyssna, glöm allt jag sa, jag mår bra. 

Orden som ekar i mitt huvud just nu är de som sades till mej för knappt ett år sedan: 

"Mia, du är giftig."

Lite som ett knytnävsslag på skoj sådär. (All I hear are the many echoes of the darkest words you said.)

Och här sitter jag igen, och ältar sånt som gör alldeles för ont, leker mentalt destruktiv när jag inte får lov att vara det fysiskt. 

A bit of pain will help you suffer when you're hurt. 

För trasig för att det ska vara riktigt okej. Fortfarande så vansinnigt bränd efter alla bortfall under årens lopp. Mitt eget fel, alltidalltidalltid. 

I mitt huvud har jag redan förstört allt som är fint, rivit alla vackra drömmar, sabbat allt som bara går att sabba. I mitt huvud är allting redan dömt att misslyckas. Jag är ju trots allt giftig...

Efter brytet jag fick i söndags morse har jag varit helt förstörd. Lyckades samla ihop all min sista energi som gick åt till att vara glad på jobbet, men sen kom kraschen. Tomheten, känslan av att pendla så nära panikgränsen. Medicinerna hindrar gråten, men skriken i bröstkorgen vill inte tystna. 

Det här inlägget tog en timme att skriva. När jag vaknar imorgon bitti kanske jag inte mår så jävla bajsdåligt längre..? I så fall ska jag försöka ägna dagen åt att självläka. 

Lägg armarna runt mig slit ut vad jag har
gräv i det dunkla men sök inga svar
för jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av

allt jag ser, allt jag hör
din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, jag väntar
om tiden vill ifatt

Fantastiskt fin start på denna dagen! Hoppas det håller i sej. 

Loppan var dundertaggad på rallyträningen i ridhuset, jävlar i hoppet! Något överambitiös i värmningen och kunde inte vänta på att visa hur duktig hon har blivit på snurren. Haha, söte! Där e lite att jobba på nu, läggandet under har blivit lite rostigt, liksom "stå". Hindret tog hon supersnyggt, dock! Det har det varit lite frågetecken kring innan. Över lag fantastisk attityd, underbar svansföring och sprätt i frambenen. Hon har inga problem med momenten, det svåraste blir att JAG ska lära mej att hålla koll på mina händer, och inte ge omedvetna kommandon som förvirrar henne. 

Slevar nu i mej en tallrik svampsoppa (kolla, jag äter innan klockan fem! fantastiskt!) och sen ska det köras till jobb. Luuv! <3

Nu har jag och Loppan haft lite träningsuppehåll från rallyn i två månader. Om tre veckor går årets första tävling av stapeln, i Eslöv, och vi är anmälda för att plocka vårt första kvalificerande resultat i fortsättningsklassen. Skulle vi misslyckas, så vet vi precis vad vi behöver träna på och har god tid på oss innan säsongen drar igång på allvar i april. Loppan är dösugen på att börja träna igen, så det ska bli skitkul att testköra henne i ridhuset imorgon bitti. 

Sitter fortfarande i mina stallkläder, peppar partypepp-listan inför ikväll. Försöker få tag i Annica men det är svårt som vanligt. 

Behöver cykla till seveneleven och köpa cigaretter (yes, feströka!!) och kanske något att tugga på. Sen ska det nacklas, sminkas, fixas hår, väljas outfit, drickas vin etc. TAGGAR The Royal Concept ikväll!! YESBOX(baginbox?). Superfint och mongomadness, överpepp och allt sånt tramseri!

Annica ringde upp. En del av samtalet lät såhär: 

Jag: -"Vi behöver ju inte bli dyngraka. När boxen är slut så får vi rannsaka oss själva och fundera på hur fulla vi är. Och INTE göra 'en Mia' och säga 65% när man egentligen är 89%."
Annica: -"Exakt! Man måste vara ärlig. Och är man inte det, så får man ta straffklunkar och skylla sej själv sen."

Helt normal lördagsdiskussion som uppkom ur att vi båda har saker att göra imorgon, och därför inte skulle dricka så mycket.

När jag tänker på hur många starka kvinnor jag har i mitt kontaktnät, så fylls jag av lycka. Vi är amazoner allihop, krigare fulla av visdom och erfarenheter. Vi har alla varit brutna, vi har alla varit där. Ni är min alldeles egna jour av sargade hjärtan, trasiga själar som till slut klarat av att släppa taget om allt  som varit destruktivt och fult. Nåja.. kanske inte allt, men åtminstone det ni inte orsakade själva. 

Vi har alla älskat idioter. Och då menar jag verkligen rövhål. Idioter som försökt och lyckats kuva oss, styra oss, kontrollera, beordra och som till slut stympat oss känslomässigt tills vi bara varit små skuggor av oss själva. Vi förlorade allt när vi förlorade oss till männen som bröt ner oss, eller lät oss bryta ner oss själva. Vi blev så vana vid att bli hånade och förnedrade, trodde vi kunde förändra, rädda, hjälpa. När vi pratade med varandra så lät det alltid likadant, men vi tog aldrig åt oss av våra egna råd. Alla råd vi gav varandra borde vi ha kunnat skriva ner på en lapp och gett oss själva, men vi såg aldrig våra egna situationer. Det har ju inte skett oss alla samtidigt, och alla jag inkluderar här känner inte varandra heller. 

Men jag vill minnas det här. Minnas samtalet jag hade med min vän igår. Minnas att hon ställde frågan: "Hur tog dej ur det?" och minnas mina egna ord, och vad jag svarade henne då. ATT jag kunde svara på frågan. Att jag faktiskt tog mej ur det. Mer än en gång. Inte för att jag själv kommer hamna där igen någonsin. Jag är färdig med det där. Färdig med att bli manipulerad. Aldrig någonsin mer ska en annan människa få sänka min självbild, få ta sej in i mitt huvud och mixtra med min verklighet. Jag är min egen, och det ska ni också vara, mina vackra. 

Vi är vuxna nu, vi är starkare än någonsin och vi brinner. Framför allt står vi stadigt på våra egna ben.

Jag vill aldrig se oss så trasiga och nedbrutna igen. 

Remembering 
You fallen into my arms 
Crying for the death of your heart 
You were stone white
So delicate 
Lost in the cold 
You were always so lost in the dark