Och den där känslan av att falla sönder lite av saknad. Som om det var flera mil emellan, men så är det inte det. Bara en annan stor jävla distans. Det är fint ändå, men det sliter mej i stycken. Så jävla värt det dock. Varje regnbåge som kommer i min väg lyser så jävla starkt, nästan bländande. Så lätt att snubbla när man inte ser. 

Jag reder mej. Jag reder mej alltid. Kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den.

Bara lite mycket saknad i känslokvoten nu. Smått outhärdligt men ändå inte. 

Ska ägna dagen åt att läsa ut den där jävla boken en gång för alla (jag SKA verkligen göra det idag!!). Har ätit en påse gifflar till lunch eftersom jag är så jävla hälsosam. Alex fixade mitt hår, så nu är det somrigt och blont. Wiii! Ändå glad. Och det är sol. En spillepengsrunda med Loppan lär det bli också. Och soffhäng. Massor med soffhäng.

Snart dags att traska ner mot byn för att få håret vårfixat. Wiii! Hejdå decimeterlånga utväxt, hejdå kluvna hårtoppar och HEJSAN BLONDERING!! <3

Det är en fin dag idag, det är pirr-i-magen-känsla. Kärlek i luften. Det är så vackert. Jag älskar min nya klänning, jag älskar solen och jag hatar snön, men vad fan gör det? Det är snart april, det MÅSTE bli vår när somhelst! 

Lyssnar på Emil Jensen - Så Får Du Mig Ändå och ler. Det spelar ingen roll vad som händer egentligen, för jag har släppt taget till största del. Jag går framåt i min utveckling med jättekliv och det är en fantastisk känsla. Jag kan. Jag må vara bräcklig, men viljan är mitt vapen. 

Så jag blundar, tar ett djupt andetag, och hoppar. Förlorar mej åt det okända. Slår jag mej så gör jag - vad spelar det för roll? Jag om nån vet att tiden läker alla sår.

Jag har aldrig riktigt tyckt att jag är sådär typiskt tjejig. Jag är mer som en grottmänniska och bryr mej inte om att gå i mjukiskläder och oborstat hår på köpcentran. Men när det väl gäller, så har jag några sidor som är så pinsamt tjejiga att jag knappt vill erkänna dem för mej själv.

Jag är besatt av mina naglar. Det vet de flesta som känner mej. Jag har alldeles för många nagellack.

De senaste två åren har jag blivit mer och mer förtjust i klackar och klänningar - något som föga intresserat mej tidigare. 

En före detta pojkvän som jag stötte ihop med frågade uppriktigt förvånat: "När blev du så tjejig?"

En gång bråkade jag med en killkompis som mitt i allt utbrast: "Kan du sluta va en sån tjej?!" 

Varpå jag skrek: "JAG ÄR INGEN TJEJ!!!"

Eeh .. ? Nähä? Vad är jag då? En bärfis? Makes no sense... Poängen är väl att hur mycket tjej jag än är på utsidan, så kommer jag förbli en jävligt okomplicerad, odramatisk och otjejig tjej. Hoppas jag iaf.

Hos psykologen håller vi på att reda ut vad det är som gör mej så känslomässigt rubbad - varför jag inte fungerar på ett normalt sätt. Vi börjar komma något på spåren nu, och hennes spontana kommentar idag var "Det är en väldigt sorglig historia du berättar..." Jovisst, det är väl lite den röda tråden. Vi knyter långsamt upp knutar som gör att jag förstår hur saker har blivit som de blivit. På så sätt kommer jag kunna fortsätta arbeta på det som jag gjort de senaste sex åren, och kanske till och med komma ännu längre än jag redan gjort. Hade varit fint. 

På tal om sånt som är trasigt, så var jag hos min kiropraktor i tisdags. Det var några månader sen nu och det var vansinnigt skönt att komma dit och få allt tillfixat. Akupunktur är för underbart alltså! Hon tyckte i alla fall att jag borde gå och röntga ryggen för att se vad det egentigen är för fel på den. Den fungerar nämligen endast normalt sålänge jag faktiskt får behandling varannan månad, och inte tummar på det. Så har det varit i åtta år nu. 

Livet ser ändå fint ut nu, trots allt. Om det bara kunde bli vår också, så man kan plocka fram tunnare kläder. Tack på förhand. /Trött på kyla

Ska skutta in i duschen nu så jag kan ägna resten av kvällen åt att göra sjukt tjejiga saker som att måla naglarna och epilera benen. Kan om jag vill ... är inte alltid grottmänniska. 

Pappa tog bilen idag, så jag blev förvisad till bussande. Tog mej hem till Hannes först, för att lämna Loppan och tigga till mej lite frukost. Nu ska jag vidare till jobbet och jobba lite, sen tillbaka hit och ta hand om Hannes.

Han är för övrigt totalt efterbliven vad gäller majonnästuber. Jag mår fysiskt illa av att se detta.

Åh, mitt hjärta blöder för mina älskade som inte mår bra. Jag gör vad jag kan men är alltid otillräcklig. Mina tankar finns hos er konstant, men vad hjälper det när jag inte kan ta ifrån er någon smärta? 

Livet är så jävla orättvist, men å andra sidan - vem lovade oss egentligen någon rättvisa? 

Jag är på väg in i något beskyddande töcken där jag stänger ute mitt eget skit för att fokusera. Tar det dag för dag, där "no news is good news" och där jag släpper allt för varje litet sms eller telefonsamtal. 

Dag för dag. Försöker bara intala mej själv att det faktiskt inte finns mer jag kan göra. Mår fysiskt illa av att tänka på det och jag vill egentligen bara gråta. 

Ska gå och lägga mej tidigt ikväll. Mina drömmar blir bara sjukare och sjukare, innehåller så jävla mycket lögner, svek, elakheter och tårar och förluster och skrik och hjälplöshet. Håkan Hellström går varm på spotify ikväll (de första albumen) och jag ska gräva ner näsan i A Storm of Swords så jag kan läsa ut den en gång för alla.... Tidig morgon imorgon och många turer i bilen före och efter jobb. Jag gör vad jag kan ... ju tidigare jag lägger mej, ju fler gånger hinner jag somna om innan jag ska stiga upp. Bra plan, då blir den sammanlagda sömnen åtminstone några timmar..

(Och vad vet du om kärleken förrän du för gäves hatat den?)

Det är mitt eget fel - vad som än händer med mitt hjärta. 

Det kan ta slut imorgon, eller hålla på
för alltid - ibland är det så.
Så säg som det e
för den här gången krävs det mer
innan jag öppnar armarna, 
förlorar mej, 
och känslorna faller fritt på midnattsgatorna.
För vem skulle bry sej om våra hjärtan blev förstörda?

Och allt det här vänder sej in i mej
För du är det finaste jag vet.

Det bor en liiiten liten tant i huset bredvid. Hon är 82 år nu, och har i alla år blivit kallad "kattmamman". Jag tror de flesta som är uppväxta här i rinnebäcksområdet vet vem hon är. Hon verkar inte vara så värst omtyckt, alla som nämner henne gör det med ett visst förakt, eller åtminstone en liten fnysning. Det är alla de där katterna som hon matar, att hon är gnällig och att hon matar fåglarna så vi får fullt av fiskmåsar på gården. Jovars, sistnämnda kan jag väl hålla med om är en smula enerverande.. Men ändå. 

Av någon anledning har jag gjort som jag alltid gör i princip utan undantag; bondar med de lite knäppa. (I gymnasiet kallade de mej "Fördomsfria JesusMia".) Jag stannar och pratar med Kattmamman när jag ser henne ute, hon ser ju så ensam ut - och hon har också berättat för mej att hon är väldigt ensam. Vi pratar om katter, hon klagar på hyresvärden och på en massa andra saker. Det är mycket klagomål den här lilla kvinnan. Mycket ruter också! Jag har erbjudit mej att hjälpa henne med saker som att gå och handla eller diverse, men hon är envis som synden och gör allting själv på ett väldigt bestämt vis. 

Idag haffade hon mej när jag var på väg för att posta ett brev. 

"Jag har en hundalmanacka till dej", sa hon. "Du kan komma förbi och få den på väg tillbaka."

Och jag blev så himla rörd på något sätt, det fick mej att känna mej speciell. Dessutom var det precis en sån almanacka som jag hade förra året och som jag tyckte var så himla bra och önskade att jag haft i år också. Det har jag nu. När det blir varmare väder ska jag hjälpa henne med skötseln av gården, som hon sliter så mycket med hela den varma årstiden. Hon är så himla skröplig, och om jag kan ge henne lite sällskap och hjälp så värmer det mitt hjärta. Människor borde vara lite finare mot varandra.