Har varit uppe sen 06. Andra maskinen tvätt är på gång och jag skuttar omkring och städar i mina nya pumps. Okej, skuttar kanske var att ta i ... Går in dem i vilket fall som helst. Nöööjd! 

Att vara sjukt pepp på livet samtidigt som ångesten ligger och lurar är alltid en så sjukt konstig känsla. Försöker fokusera på det vackra. Kärleken väntar.

Ska hoppla iväg till psykologen vid elva, det blir nog bra med det. Träningstävling i Working Equitation imorgon känns lite läskigt men ska bli riktigt skoj. 

Känn peppen. KÄNN DEN FÖR FAN! Stirrig chey, PoKhej.

Annica har varit här ikväll, och vi har letat klänning till henne som hon ska ha när vi åker till Glasgow. Lättare sagt än gjort, kan jag tala om. Hon är helt jävla omöjlig!

-"Jag vill inte ha en blommig, prickig, randig, stormönstrad, tvåmönstrad eller svart klänning. Inte heller djurmönster. Inte axelband, inte puffärmar och inte fjädrar. Inte band under bopparna. Sen får den inte heller vara för volangig och det får inte se ut som om jag har rullat mej i sockervadd eller shit-sån-stel-tjej, typ. Den får inte vara för kort, och inte heller för lång. Och inte för tajt. Inte se ut som ett nattlinne eller en panelgardin. Inte prinsessig heller. Jag vill inte heller ha en bordsduk; sån virkad som farmor har. Och inte för mycket urringning - sånt får du stå för!"

Efter TVÅ TIMMARS intensivt letande hittade vi till slut en klänning som hon beställde. Den ska bara modifieras lite när den kommer. Under de här två timmarna hade jag hittat minst sju klänningar som jag seriöst ville ha. 

Nu ska jag ägna resten av kvällen åt mitt nagellack (surprise surprise). Och veckans avsnitt av New Girl. Wiii!

Köpte de här skorna idag och har traskat runt lite i dem under kvällens går. Blir en-och-åttiosju i dem. Lång chey! Nöjd. 

Mådde riktigt dåligt innan idag, men det gick över som fan. Tänk vad ett par vackra människor och lite shopping kan göra för humöret! Kärlek.

Ett par saker inser jag extra mycket när jag umgås med Annica. Det ena är att hon är en jävligt märklig person. Det andra är att jag älskar henne förjävla mycket!

Det är så lätt att avlägga löften till sej själv, och det är så lätt att bryta sina egna löften. Jag har många gånger lovat mej själv att jag ska sluta skära mej, men har också brutit det löften massor av gånger. Nu var det dock längesen. En gång lovade jag mej själv att jag aldrig mer skulle ha en enda vän i hela världen. Det är ju en ganska konstig sak att lova. Svår att hålla också. För mej var det omöjligt, även om jag rätt intensivt försökte. Jag har också lovat mej själv saker som att aldrig börja röka, aldrig mer dricka, aldrig testa droger etc etc. 

Löften som är lite mer eftersträvansvärda är det där med att aldrig mer låta någon manipulera mej. Aldrig riskera min egen mentala hälsa. 

Det knepigaste löftet för tillfället är det där att jag aldrig skulle låta någon komma helt inpå mej. Ingen skulle någonsin mer få komma mej så nära att jag började känna mej sårbar. Nu står jag där på kanten. Jag hoppade förra veckan, det skrev jag ju om - gav efter, gav upp, gav med. Nu finner jag mej själv fastklamrad vid en jävla gren halvvägs ner, försöker desperat kravla mej upp så jag kan få lov att springa min väg igen. 

Till vilken nytta egentligen? Jag är bara så jävla rädd, så jävla feg och så jävla trasig. Det är allt det där tvivlet, all den där osäkerheten, vetskapen om att jag faktiskt inte duger. Det spelar ingen roll vad folk säger heller, för jag vet att allt är lögn. Det måste det vara, för hur skulle det kunna vara på riktigt? Men lugn, det är bara ensamheten som aktiverar spökena. Fega fanskap.. Kunde man hånskratta sej själv i ansiktet så hade jag gjort det varje dag.

Give me a sign, I want to believe.

Hannes: "Får jag värma mina händer på din rumpa?"

..... How about NO?!

Så kom rädslan smygande igen. Som svart rök som kryper över golvet för att omfamna ett helt rum. Alla fjärilar i magen nålas upp till ett mönster på min säng. Ett framsteg blir ett bakslag.

I panik försöker tomheten ta så mycket plats som möjligt, för jag insåg plötsligt hur sårbar jag gjort mej.  Kryper tillbaka ett snäpp nu. Jag har sagt för mycket, gjort för mycket, varit för mycket. Man får inte lov. Så nära får ingen gå. 

Jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån. 

En rörelse i ögonvrån. 

Kvävda skrik lägger sej till rätta, bildar blockad. Sväljer mina piller och väntar plikttroget på halsbrännan. Nu skulle jag kunna gå ut med hunden, eller skära upp handlederna. 

Man lär sej leva med sej själv.

Heldöd nu. Blivit grymt omhändertagen hos Alex. Fått mat och gifflar. Muskelknutorna i skuldror och axlar utmasserade så nu spränger huvudet av värk (no regrets though). Vi har sett två filmer också och jag har inte rökt på hela dagen. Bra där! 

I förmiddags red jag ut en tvåtimmarstur i solen på min bästaste prins. Vi upptäckte nya stigar, pratade med en farbror som trodde jag var yngre än min häst (som är 22) och en bil proppfull med ungar stannade och vinkade åt oss. Såg en ormvråk och sex rådjur. Jag vill ha RIKTIG vår nuuuu!!

Känner mej hyfsat kollapsfärdig och min hjärna börjar fucka med mej. Det dåliga självförtroendet och osäkerheten pickar, frågar, undrar. 

Din arm är så nära min. 

Har du bedömt avståndet fel?

Du viskar så tyst mot min hals, 

är du hes? 

Alla andra har somnat här, 

det är bara du och jag. 

Vem har du blandat ihop mej med nu? 

(Jag hör dålig och jag fattar trögt,

så ta mej nu om du vill ha mej här.

Jag har väntat på nån sån som du. 

Jag hör dåligt och jag fattar trögt, 

så säg nåt nu och säg det högt och klart.) 

Mår skitkonstigt. Slocknade på soffan innan elva igår, och nu har jag sovit middag ett par timmar med min huvudvärk. Ska ta mej hem till Alex och få mat. Jag gillar mat. 

Det har hänt något med mej det här året. Vi har avverkat tre månader nu, och utvecklingen är ofattbart enorm. Hela förra året jobbade jag med mej själv, fann mej själv på något sätt och började landa i vad som är jag. I år är året då jag tar tag i  det jag hittade. Börjar forma det. 

Det finns några viktiga punkter som jag vet har varit de största byggstenarna i år. 

-Det är definitivt medicineringen och samtalen på psyk. Jag dippar inte alls lika djupt och känner mej mycket mer stabil. 

-Emil Jensen är en stor bidragande faktor, hans mellansnack har hjälp mej hitta lugn och acceptans. 

-Andra vackra händelser och människor i mitt liv som fått mej att våga släppa både det som varit och rädslan för framtiden. För första gången på mycket mycket länge står jag helt naken med tomma blad att skriva. Och jag är inte ens vettskrämd! Lite nervös såklart, otålig och orolig - men definitivt inte panikslagen. Känner mej till och med nyfiken. Märklig känsla det där, att faktiskt lita lite grann på någon. 

Jag har vänt på dygnet. Från att sova till tolv på dagen och gå och lägga mej igen mitt i natten, vaknar jag nu oftast innan sju och känner mej till och med utvilad. Trots att jag vaknar i omgångar under nätterna. All denna förändring gör att hjärnan inte riktigt hänger med i svängarna, och jag antar att det är därför jag blir disträ, glömsk och stundtals slarvig. Den kommer nog ikapp till slut. Jag är bara så jävla nöjd för tillfället. Mycket märklig känsla.... Tror jag kan vänja mej vid det. 

Sticker till stallet nu tänkte jag, det är så himla fint väder! Ger mej ut och springer en runda innan jobb också. Kaffe hos Annica ikväll. Fint liv. Förjävla fint liv!

Fanhelvete då, så missade jag att betala anmälingsavgiften till tävlingen i Trelleborg på annandagen, så nu blev vi givetvis strukna. AAAAAAAARRRRRGH sååååå reeeetliiiiigt!!!!! 

Har varit alldeles för virrig i mitt huvud de senaste två veckorna, det måste sluta! Så årets första tävling blir istället i Malmö, den 7e april. 

Sättesuck på detta ... FAAAN!!! Skärpning nu.